Aftonbladet – 10 december 1844, sida 1

att fordra trefliga tidsfördrif, medan han, för någr timmar lösry ckt från silt enformiga lif, söker vc derqvickelse på landbacken, efter alt hvad ha haft att utstå under seglingen på hafvet. N vädret varit vackert oc h någorlunda lugnt, hafv vi nästan dagligen rott i land och muntrat os med promenader, bergyandringar och kalasan de med drufvor. Våra öron halva haft sin egel förlustelse af det välljudande spanska språket oc våra ögon af de många olika klädedrägter, son ständigt hvimla på stadens gator. Men när j: talar om ögon, huru kan jag undgå att me detsamma nämna några ord om de för sina ögon fägring så mycket utskrikna Spaniens döttrar Det är ju om dem som Byron sjunger: And such swect gir!s — Fmean, such graceful ladies Their very walk would make your bosom swell; I cant describe it, though so much it strike, Nor liken it — I never saw the liko, c. De äro alldraminst gudinnor, såvida Byron ta lar sannt. Beklagligtvis är ej Gibraltar det rätt: gudahemmet, och dem jag har sett, sågo tyvär ut som andra menniskor. Jag är för öfrigt e rätt kompetent att döma derom, såsom redar varande förälskad på annat håll, nemligen i Spa niens — drufvor. Den stora Byron får sj hur han vill; men jag sjunger min visa så: 4. Nog äro söderns himlar Jjufva , Med purpur, guld och azur på, Dess vackra tärnor äfvenså, — Men bäst ändå är söderns drufva. 2. Sen jag har lärt att känna henne, Jag min förundran återtar