Aftonbladet – 7 december 1844, sida 3

Ites fiana, att han i dezna stälining ej kunde utJfrätta något, gjorde åtskilliga försök att komma lös, Ireste sig på bakfötterna och skakade kraftigt sin I motståndares lekamen; men då D. förmodade att Tbjörnen under tiden skulle förblöda, ansträngde han sig till det yttersta att fastbålla bonom. ,lOmsider, sedan björnen med en af sima klor till: fogat D. ett större sår i ansigtet, och D. till veI dergällning derför afbitit denna klo, tröttnade Idock D. och måste slippa sitt goda tag. För att bevara sitt ansigte betäckte D. nu detsamma med Jarmarna — det rasande anfall björnen riktade emoi dessa, måste D. en stund tåligt lida; på någotförsvar var för ögonblicket ej att tänka, och om han I blottade ansigte och hals, hade han att frukta att genast blifva biten till döds. Imedlsrtid erinrade sig D., det han hört omtalas att björner ej skuile ofreda döda personer, loch försökte att så mycket som möjligt bålla anI dedrägten, på det nalle skulle tro bonom vwara död. Denna list hade den verkan, att björnen Tupphbörde med armarnes söndersargande, men lade sig tvärt öfver karlen. Denne hade naturligtvis Jen kögst obeqväm ställning, hvariöre han, då Ibjörnen tycktes ej vilja lemna sin plats, slutligen med hastighet vände sig om, så att han fick björJaen på sin rygg. Genast började björnen leken I på nytt, sönderslet D:s tröja och väst samt tillJ:ogade honom några sår på ryggen, men det lycIkades också D. att resa sig på knä, och i en hastig vändning få göra famntag med björnen. Nu bör ade en långvarig kamp, bröst mot bröst; kämparne voro ömsom öfver och under hvarandra; men vår hjelte — vi måste väl kalla Dunder så? — insåg att äfven denna strid slutligen måste hafva en ända, och han vågade ej hysa nåot hopp om :eger, ty hane armar voro illa sargade, och hans krafter medtagna. Iotsgen a! raseri och förtviflan gjorde han sin sista och svåraste ansträngning: ban lyckades att förflytta striden till en nära förbiflztande bäck och kullkasta björnen deri — hans mening var att dränka sin fisndel Mena eburu Dunder med all makt sökte hålla björnens hufvud under vattnet, reste dock denne sig upp, när han kände det inströmma i mun och nos; likväl hade Dunder, genom den vändning striden nu tagit, vunnit så mycket, att han kunde släppa björnen och springa efter spjuet, hvilket lig i grannskapet. Detta vapen kunde han likvil numera — då hans händer voro af björnen så illa tilltygade, att han ej i dem kände rågon styrka — icke begagna på annat sitt, än genom att lägga det på sina frzmräckta armar, med skaftet stödt mot bröstet. I denna ställainz mottog han björnens nästa och sista anfalll, samt lyckades nu inskicka spjute: bakom björnens bog. Och dermel var den striden slut: björnen föll, och Dander hade vunnit en fullkomlig seger öfver sin väldiga motståndare. D. hade gått från sitt hem kl, mellan 44 och 42 f. m. och återkom HI. 7, 8 piaftonen. Suidea hade således varat minst 6 timmar. Den dödade björnen, som slagtad vägde öfver 135 L8, deraf Dunder sedermera vid delningen I bekom ZY, blel, jemte spjutet och bössan, samma sfion af några tillkomnme karlar hemförd från den vida blodbestänkta valplatsen. Med yttersta möda hade Dunder kunnat uppnå hemmet. Hans armar och isyonerhet handlederna voro, såsom redan är nämnåt, svårt sargade, ena berppaa på högra armen aibiten, han hade flera sår på ry;g och bröst, tillsammans 30 större och mindre skråmor. Han låg en lingre tid till sängs af sina många blessyrer, så mycket mere farliga, som hans små tillgångar ej medgåfvo anskaffande af likarehje!p. Hans ena handled är ohie!pigt förderfvad. Duader är en välfräjdad och arbetsam man, men befismer sig, med flera minderåriga barn, uti högst fattiga och bekymmersamma ormständigheler. Till ofvanståsnde berättelse, som är moggrannt affattad efter uppgifter och betyg från orten, tillägga vi, att om någon skulle vilja bispringa den t2ppre nybyggaren Dainder med en gåfva, kan sådant insändas till kyrkoherden J. Löfving i Öfra Luleå. äZ — Liszt I MADRID. Den Parisiska Charivari gör sig lustig öfver den Lis:zt-febarn, som gripit Madrids invånare, icke miedre än de bildade, man isynnerhet dem som vija anses för bildade, i andra Eu:opsiska kuivudstäder. Ea poet i Madrid healsada den berömde klaver-akrobatean med ett skaldestycke, i hvilket förekommer följanda ställe: El genio no ha patria, El gran Liszt es un Espanol (snillet har intet fådernesiand, dea stora Liszt är Spanior). Daitta, repar Charivari, kan vara rätt väl sagdt, man är icke rätt logiskt; ty om Liszt såsom snille icke har nårot fädernesland, så kan han icke heller vara Spanior. För öfrigt har den ru för Lisz: uppkorara enbusiasm icse sia like i Spaniena historia; oden var j så stor, då den besegrade balfmånven nedsösk frås reneralifes och Alhambras torn; icke då Christofer solumbus Iade en ny verld för Fordinands och Isaje:las fötter; eller då Cortes flätede blomman Mexiko deras dubbelkxrona; eiler då Carl V vaan scegren vid Pavia; eller då Rubini lät höra sina gudomliga driler, och lika litet då Prado såg Hr de Salvandys panaderade lockar visa sig vid hotisontecn — — pLiszi — beter det vidaro — syssslsättor sig ifrigt med jen tankan, att återställa det olyckliga Spasiens förra ä!stånd. Hen vill tillslu:a revoluiionernes a grund ch för detta ändamil gifta sig med den oskyldig: sabella, Detta proj:kt synes ganska utförbart. Öterrike, som fruktar att Lszt kusde äregirigt ur träcka sin hederssebel öfvec Usgern, skall gerna med erka till en dylix giftermålsplans befordrande; Ryss hud, som fruktar bass icflstande på Polea, skulle erna göra sig af med en så fariig mediäflire, och et nationella partiet i Spanien har äfven ingertivg At Oy I mm