Aftonbladet – 7 december 1844, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. MÄRKVÄRDIG STRID MOT EN BJÖRN. Hvem har icke läst åtminstone huadrade me och mindre trovärdiga berättelser om björnar oci björrstrider, ifrån de i naturalbistorien anförda in tressanta exareplen, till den bakanta anekdoter om de båda björnarna, som under sin inbörde karp så helt och hillet tillintetgjorde hvarandrs att man slutligen ej fann mera qvar af dem, är aågra bårtsppar! : Dai torde likväl löna mödan att, om ock för huadrade:örsta gåeger, läsa något om en björn åtventyret, som vi nu vija oetala, är verkliger icke ledsarat, och Om dess sanning hafva vi tillsörhtliga bevis. Några bönder fiåa Harads by i Norrland hide 1841 om hösten hvärfvat en björn på norra si. ian om Luleå elf, omkring AY, mil från byr, och i närheten af s. k. Odjursberget, Men som jag: ten efier björnen Gå ej kunde biqvamligen verkställas, emedan snön icke var nog djup, beslötc jigarne att derföre afvakta en lämpligare tid, län. re fram, sedan mera snö felit. Imedlertid anmodade de åboen å O jursbergets krononybygge f. d. solåaten Johan Fredrik Dunder, stt under tiden eiterse hvarivet och hålla det öppet. Efter ett större snöfall den 6 och 7 Oktober, begaf sig Dunder, för att fullgöra sitt uppdrag, till den trakt der björnen låg, och för att i bändelse af anfall kunzsa på tillbörligt sätt möta björner, var D. beväpnad med spjut och Jodbössa; fock vsr bössan händelsevis laddad endast med ett hjerpskott. Dunder hittade -v3l gamla spåret sf björnhvarfvet, men det upphörde ssart, emedan hvärfvarne, af fruktan att koama björn-idet fer nära, å ett ställe återvänidt eiter samma spår. Dander fortsatte icke dess mindre på måfå vaniringen framåt ett stycke... O örmodadt befann ban sig På den stenbäll, unler hvilken björnen låg... Ömsesidig syrprisl — Dunder 103 med skäl för sifvet, att björnen efter derma visit skulle öiversiiva sitt velda vinte qrarter. För att undvika eisamheter af bönderna, för det han bortskrämt jörnen, beslöt D. att ensam nu våga en strid. Han hade dessutom egna oförrätter att hämnas: jirben hade nemt under sommaren slagit och ippätit några D. tillhöriga får. Siledes, sedsn D. ytterligare intryckt en kus bössan, försökte h:n, medelst rop och stampanda å hällen, att uimana gin fieade från dess göm rälje. Men paila var fag, eller försigtig — han åg stilla i sitt ide. Dander uppryckte då det renris björnen bopdragit mi ingången till idet — nnu låg björnen orörlig. Ändiligen, då hans oörkräckte angripare nelkröp i öppsisgen, uppreate :g nalle i en imposast ställnivg, och med ett ryande som väl kuanat brivga en Nimrol ur kosepterns; men D. lade an, pang! — skottet trängde n i underhfvet på björnea. Om dstta skou icke tr:ffide efter konstens reg0, så harrörde det af lokalsus besk: ff.nhet, som jorse omöjligt att rikta bössan nog högt. Björnen, ursicnnig, rusade ut med en sådan astighat att D.-icka hann mata honom med epiuety och Inakade till skoze, utan att fästa uppnärksamhet vid sin fionde Dunder laddade å