Aftonbladet – 3 december 1844, sida 1

Han sstte sig, eller snarare, hänförd af den nya känslar, nedsjönk på en stenbänk och hon qvarbief i hans stö:e, såsom ett sorglöst barpy icke ovandt vid sådana smekningar. Och åter så stum, så allvarsam, min älskade Eugenio?, hviskade hon. Har någoa ny olycka bändt dig? dock nej, — jag har bedt till nådens moder för dig — och den heliga blickade så vänligt på bedjerskan. Låt mig denna korta stund andas styrka från dina I;ppar! Mina trogna Fausta, otålig i den dystra hålvögen, skell snart åtskilja oss. Tryck mig icke så hårdt min älskade! Hör fromt, hvad min ångest har att anförtro dig. Endast två dager återstå oss i denna kärlekens fristad. Vi resa icke till biscayiska bergen, i hvilkas skygd wi väntat så sälla stuader, utan närmaste vägen til Madrid; den afskyvärde don Jose ledsagar oss och jag skall vid ankomsten: dit med honom förlofvas. Eugenio, o du min ende, rädda min sjil, såsom du en gång fräleade mitt lir Utur don Joses ögon brinner en afgtund emot mig och döden är för mig icke så förfärlig, som tanken att blilva denne stoltes mak. Eugerlfo, om jag är dina ögons ljue, ditt lifs salighet, så kom i morgon till slottet, upptäck dig för min mor. Hvad helst din hemlighet må vars2, skall fådren icke aslå hennes bör. Doa I;n:z är mäktig vid hofvet. Din bemlighet skall han förvara, dölja, understödja och beskydda dig; ren kom i morgon, vid sotens första stråle, ty endast här kunna vi hoppas på ödets gunst. I konungsstaden, i affärslifve a hvimmel, skall fadersbjertst icke vara få öppet. Vill du, min Eugenio? O, så tala då, i bimlens namn, eller har din tunga blifvit förlamad? Hvad ge det Eugenio?, skrek hon högt. Lemna mig