Aftonbladet – 3 december 1844, sida 1

Q vinnan igenkänrer jag, sale han sakta. pSpi selns lågor omfladdra hennes furie-anlete, såson röda, hväsande ormar; men hvilken är sonen Denne som nu vänder sig mot elden? hvad se jag? och hör! kallade han sig icke Eugenio? Tyst, min älskade,, hviskade Damgaja. Di röst sväller af vredens storm, lik deras derinne Väl oss, att deras högljudda tvist tillslutit dera öron.n Ha! min goda genius förde mig ut i de; mörka nsatten, ropade don Jose, i blandad fröj och vrede. De hafva frånstulit mig en salig natt men gpifvit mig ersättning genom ett fynd af guld Don Eugenio, den djerfve vildtjufven, är då verk ligen z:generskans son? — Han kallade sig sjelf så, då han inträdde — och har kommit långt ifrån, der Duero flyter, svarade Daumngaja. Gå nu och lägg dig, sköna, älskade maka oc dröm utån oro om din Jose. Redan är tåge spunnet för den fröcke, och trädet fåldt till han ärestod, och för de stolta damerna från Madric skall beredas en lustbarhet, äfverträffsnde dera Corridas i residenset, — men fort, på det der säkra jigaren icke må såras, innan han blåst sir segersäng. Han höljde sig i kappan och hastade bort, glad som den, hvilken vid målskjutning vunanit kung liga priset — och lemnade den älskade qvar det qväljande, gåtlika mörkret. VIN. Denra midnatt skulle för den unge, eldige gref ven på Beffa de los franceses medföra ännu fler äfventyr, och deribland ett sådant, som venliger för en spanior är ganska behagligt. Glad i tan