Aftonbladet – 28 november 1844, sida 3

nmn?, som sa oita tframiyser ur deras. vers: kort sagdt, det snille, hvaraf de alltid bära pregeln. Katalozen på Berliner-expositionen i år innehöll nåra 2000 nummer, och ändå saknades der namnen på våra förnämsta konstnärer, hvilka antingen icke hade ditlemnat någorting, eller blotta småsaker. Af Lessing, Sohn, Häbner, H:ldebrind, Schadow, Begas, Riedel, o. s. v. förefanns dock mycket utmärkt, och skulle jag tilläsga den låaga förteckningen på namn, hvilka nu först blefvo kända och berömda, så skulle ni förvånas öfver denna mängd af utmärktheter, hvilka ändå till större delen tillhöra Nedra Tyskland och Preussen. Konsten gynnas hos oss; slöjdfliten befordras; det materiella välståndets tillvext beskyddas; huru sällsamt då, att man inspärrar de intellektuella interessena inom stängsel, lägger fjettrar på litteraturen och vill föreskrifva vetenskspen huru långt bon skall få sträcka sina forskningar! . ... Alltsammans låter dock förklara sig genom styrelsens sträfvan att qvarhålla samhället i politisk omyndighet, att föreviga de, somlman säger, välförvärfvade, privilegierna och att under förevändoing af kristlighet undertrycka tidens hatade begrepp om frihet och om likhet inför lagen. Denna strid är hos oss oupphbörlig och bildar ett märkvärdigt motstycke till slöjlexpositionerna och konstutvecklinger. Vetenskapens frihet, öfver hvilken Preussen förut var så stolt, har blifvit inskränkt genom den grundsatsen, att vid högre och lägre läroverk ingenting får föredragas, som ej öfverensstämmer med den gällande statsformen och de antagna troslärorna. Härigenom är ett råmärke uppställdt, som blott behöfver flyttas ett steg vidare tillbaka, för att komma till stadgandet hvad som skall föredragas i filosofien och dogmatiken, på sätt som redan skett för lång tid tillbaka i Österrike. Tyska filosofien har, alltsedan Kant, förklarat sig emot absolutismea och utbredt frisinnade grundsatser i statsläran; på samma sitt har den vetenskapliga theölogien uppträdt emot den orthodoxa dogmatismen, och obehindradt gått sin egen dristiga bana, hvilken imediertid öfverensstämde fullkomligt med den tyska protestantismen, som tillerkänner hvwar. och en rättigheten att forska i Skriftern2n och i grund af dem bestämma sin öfvertygelse, utan att förbehålla -åt någon kyrka makten att antasta denna individuella? öfvertygelse, än mindre att bekämpa den genom strafflagar ; ty protestantiska kyrkan har ingen orubbligare dogm än dena enda om en ostörd bibeltolkning. Men då någon kyrka, i hierarkisk mening, icke är möjlig med sistnämnda dogm, så gifs det egentligen ej någon tysk kyrk2. Fredrik den Store sade, som bekant är, vid sin thronbestigning: I mina stater kan hvar och en bli salig efter sin öfvertygelse, och denna förklaring aflägsnade hos oss alla hierarkiska dogmer, likasom alla religiösa förföljelseanstalter. Hittills har samma grundsats äfven i allmänhet warit erkänd å statens sida; men nu omgzås man med tankan att stifta en Preussisk protestantisk kyrkan, . utrustad med serskild makt, serskilda lagar och serskilda orubbliga dogmer, för att, som det heter, återföra folket till kyrksamhet,. Förlidet år sammankallades kretssynoderna) för att föreslå sättet att utföra dessa nya anstalter, huru psjälavården skulle kunna förbättras och kristendomen understödjas,. Nu hafva kretssynodernas förslag blifvit öfverlemnade till provincialsynoderna), och stutligen skall en landssynod sammankallas, för att i sista instansen afgöra deröfver. ir. men läser presterskapets förslag, så tror man knappt sina ögon; man tycker sig återförflyttad till medeltidenp. Kyrkoplikt och offentliga kyrkobotöfningar, öronbigt och till och med viten vid förjust af medborgerliga rättigheter, jemte mycket innat af samma art, påyrkas till den, nya kyrkans befästande. Det är visserligen alldeles omöjigt att styrelsen kan eller skall ingå derpå, och redan provincialsynoderna komma att ligga det mest opassande till handlingarne; men det röjer yvärr, att en fanatism redan blifvit väckt i lanlet, som skapar oro i stället för frid ibland folet, hvilket ock svårligen skulle godvilligt foga ig efter en dylik lagstiftning. Redan den nya agen angående giftermål framkallade den högsta örbittring och till och med det beslutsammaste notstånd hos ständerna; också har den icke hitills kunnat bringas till verkställighet: Huru mycet mindre skulle det väl då kurna lyckas med frågavarande lagförslag, som gripa långt djupare N i nationens hvardagslifl. För öfrigt är presterkapets egen majoritet deremot, och i flera pro iaser, t. ex. i Preussiska Sachsen, hyser man llmänt den öfvertygelsen, att den sanna tyska rotestantismen består i den ostörda religionsfriet, hvilken våra förfäder tillkämpat sig med Lif eh blod och som det tillhör deras efterkommande tt upprätthålla. Dessutom hafva prestföreningar ildat sig och dylika af Laici, som högt förklarat g ärna kämpa mot förmörkelsen, och från preikstolarne hör man uppmaningar att hålla öfverygelsens frihet vid makt. Man kan föreställa sig vilket uppseende alltsammans måste åstadkoma och huru deltagandet i kyrkostriden småningom rider sig bland hela folket, hvilket sedan manaminne knappt tänkt ditåt. Serskilda sammanomster hållas i anledning bäraf, och i Preussika Sachsen har en pastor König, en frisinnad restman, som står i spetsea för ,Ljusvännernas ;reninga, nyligen. bragt. tillhopa 40,000 menmnikor, äfven från afligsna orter, och hållit en predikan ör dem emot: förmörkelseanslagen. Men öfverlt i Tyskland råder nu en religiös spänning i innena; och under det man i det protestantiska