Aftonbladet – 27 november 1844, sida 1

Det ör tid att vakna, Don Josey, såde nu den gamle. Solen utvisar snart middsg för herdarne och arbetsfoliket, — till frukost är det redan för sent Här min far frågat efter mig? vet han att jag hemkom i natt? frågade ynglingen hastigt, i det han, med ungdomens elasticitet sprang utur sängen, stod framför tjenaren och visade dervid så sköna former, att en ny Phidias kunnat taga honom till modell och, utan tillsatts af fantasien, i marmorn hugga en Theseus. Don Jo:qvin har redan tre gånger frågat efter sin herr son,, svarade tjenaren, poch ni kan nu bereda er på en dugtig lexe. Var det också rätt, Don Jose, att hela tre månader lemna oss allena på detta gamla örnnäste, då er herr far endast gaf er tillstånd, att på en månads tid, tillfredsställa er jagtlust bos edra vänner? O, du vet icke Basilio, du gråa själls ropade Don Jose, i det ban lät det klara källvattnet strömma, utur det stora kristallbäckenet, öfver det svartlockiga huvudet, det blomstrande ansigtet, det breda, kraftiga bröstet, och mottog sedan den framräckta fina handduken; du vet icke, hvilken röjd, hvilken tjusning, hvilket paradis var samnenträngdt i dessa få, flyktiga veckor! Jag älskar min far, men innesluten i detta ugglenäste, bunden vid enformigheten af vårt klosterlif, hotades jag utt blifva sjuk till kropp och själ, och i sinning har jag ofta önskat, att vi åter hade fransmännen på halsen, på det jag åter, med min Guerilla, kunde flyga ut öfver berg och dal, i evig, kraftig sysselsättning; i dag blodig segrare, i morgon dammig flykting, men alltid i frisk lefvande vapenust, ibland glada, tappra kamrater. Ensligheten