Aftonbladet – 26 november 1844, sida 3

Kozxung ju svurit, att sjelfsvåld hämma, eller huru? Det kan ej vara något tvifvel om, alt de skockarZ, hvilka här under riksdagen sammanrotat sigo — vid bedje om förlåtelse om vi upprepa B:ets egna termer — för att af alla sina krafter motarbeta nationens önskan om en bättre sakeroas ordking inom representationen — skola känna en viss sveda i bjertat vid hvarje tecken till ett allmännare deltagande i landsorten för nationens stora och vigtiga angelägenhet, och att det kall svida värre, i samma mån som de bildade i landet börja taga lifligare del deri. Ty att en del af desse stationäre, hvilkas intressen stå i rak strid emot folkets och tillbakabålla utvecklingen af dess krafter, samt binda Regeringen under de privilegierades ok, skola, så länge de kunna, strida för sine egna fördelar, samt göra det hältigare, i aamma mån, som en dunkel instinkt säger dem, ätt folket i sjelfva verket bar rätt och de orätt, är så naturligt, så vanligt och tillhör så den förlåtliga men:kliga svagheten, att ingen bör förarga sig deröfver. Det är derföre icke den bitterhet, hvarmed Östgöthebxerne blifvit angripne, som föranleder oss att vidröra Biartikeln. Vi hafva egentligen velat fästa uppmärksamhet vid den Nemesis, som synes förfölja Biet och den ena gången efter den andra lemna bevis på, att Biet förer det ruttnas tzlin, dådet med sina extaser si ofta fsller in i det löjliga och aldrig aktar hvarken på tid eler omständigheter. Ty annat än löjligt kan det svårligen kallas, att, för det en samling bildade personer kommer ö!verens att diskutera en offentlig angelägenbet, som hvarja riksdag varit ämne för vidlyftiga öfverliggningar, samt att uttrycka sin mening deröfver — något som är hvarje svensk mean tillåtet att göra både i petitioner till Konungen och i offentligt tryck — under förskräckliga jeammerskrik försöka att rubricera sådant såsom ingenting mindre än en sammansvärjning, och nära nog ett ordeniligt uppror. Ioser då icke Biet, hu:u allt detta kommer, sisom det härom dagen sade om en annan af sina egna artiklar, post festum, och att det är alldeles lönlöst att numera arbsata från den utgångspunkten, att genom hotelser och intimidationer söka göra gammalt och fulimyndigt fo k förskräckta för utöfningen af den första och heligaste af alla politiska rättigheter, den, hvilken Eagland har att tacka för hela sin styrka och storhet, den att geammankomma och öfverlägga — en rättighet, för hvilken ingen regering med sundt förnuft numera kan fiust2, just emedan hvad der sker eller siges, är offentligt och begränsas först af de åhörandes och sedan af hela ailmänhetens moraliska koxtroller. Vi t:ge oss friheten lägga detta vederbörande på bjertat till en annan fång, och hemställa till KonstitutionsU:skottets ledemöter samt öfrige herrar, hvilka vid 4844 års riksdag söta ett slags Herostratisk ryktbarhet genom sina bemödanden att för längre tid tillintetgöra svesska folkets förhoppningar, hvarföre de icke då hellre sjelfva välja den utväg Biet nu klandrar, eller att uppmana sina arhäpg:re i landsorten till molsammankomster. Ingenting eynes oss vara lämpligare för att slutligen få se, deis bu:u det förbåller sig med majoriteten, och dels på hvilkendera sidan man kan räkna de biste, de insigtsfullaste och mest fosterländskt sinnzde medborgarne, på den sidan som vill se en ny dag uppgå för landet i en mera sambhällig representation, eller den, som påstår sig medelst bibehållandet af ståndssplittrinsen rädda fäderneslandet. TA