Aftonbladet – 26 november 1844, sida 1

ZIGENARNE). SPANSK NOVELL AF WILHELM BLUMENHAÅGEN. IH. Månen hade redan sänkt sig under den vestliga horisonten och ett endast svagt återsken belyst vandrarnes krökta, obanade stig. Redan hade de gått en stund, utan att den gamle gifvit teckei till trötthet, klättrat öfver steniga höjder, vada öfver strida bäckar, då ändtligen deras fötter be trädde ett frodigt och mjukt gräs och framför den utbredde sig i stjernljuset ett vidsträckt fält. De var slätten vid Carvastillo. Nu hejdade den gaml sina steg, drog djupt efter andan och visade mec stafven mot midten af slätten, der en mängd smi vakteldar syntes brinna och man otydligt !säj dunkla gestalter röra sig om hvarandra; äfvenson ett oharmoniskt sorl öfverfördes af vestanvinden PVi äro nu vid målet, sade den gamle. Glön icke något af hvad jag anbefallt dig, Dawlet Ze nagar! Du förstår mig) Utan att abida svar gicx han rakt framåt emot vakteldarne. Vic hvarje steg de närmade sig, utvecklade sig der nattliga scenen, och ju tydligare den blef, destc hemskare förekom den. Än lät det såsom er dans af grafvarna uppstigna skuggor; än som er kör af hexor, firande sin sabbat; än såsom kannibalernes orgier i de nyupptäckta verldsdelarne, beskrifne af djerfve resande. De hade nu kommit det nattliga uppträdet helt nära, och Damgajas unge ledsagare, ehuru från hans öga talade mod och kraft, stannade likväl ett ögonblick och tycktes flyktigt öfverräkna de okände. Damgaja, hvars skarpa och vid skymning vanda öga hade betraktat hans ansigte, gissade hans tankar. De äro trebundrade och deröfver,, hviskade hon; Naisims budskap bar sammankallat stammens barn ifrån Pyrengerne och Biscaya; men ) Se A. B. M 274,