Aftonbladet – 21 november 1844, sida 2

ven jag den öfvertygelsen, att den säkerhet de omyn-k dige ru äga hos förmyndare för deras egendom, är!dc ångt ifrån så tillfredsställande, att ju mycket i den!n vägen ännu är att önska; men icke kan jag, i likhet 4 med Utskottet, deraf draga den slutsats, att vi derföree böra beröfva de värnlöse den lilla rätt de hitintillsä itvjutit; och då, i fråga huruvida de hinder för real-f krediten denna förmånsrätt kan medföra, må vara såu väsendtliga, att de omyndigas rätt bör derföre upp-v offras, det alltid måste vara lättare för en låpgifvarelt Rit vidtaga nödiga försigtighetsmått till betryggandeld a sin säkerhet, än för den omyndige, som ofta nog,d saknad af fränder eller andra personer de der vårda k hans rätt, icke eger annan utväg till bevarandet dera,l!s ån den som lagen skänker, samt hättill kommer, att!p en uppoffring en förmyndare någon gång får vid-le sännas i svårigheten att emot inteckning belåna sin astighet, dels ersättes af den jemförelsevis billlgarz ränta, hvarföre han kan disponera den omyndiges kontanta tillgångar, och dels kan betraktas endast såsom ett åt samhället lemnadt förskott, som hans egnua barn snart nog kunna utkräfva, så hyser jag ingen betänklighet att, intill dess andra kontroller erbjudas till bevarande af omyndigas rätt, än de, som innefattas uti detta och Utskottets nästföregående betänkande, fortfarande bibehålla den lag, som, utan några kända sambhällsvådor, i mera än hunsdrade ir varit gällande., Niclas Ni!ssom från Calmar län: Jsg kan för min del icke bifalla betärkandet MM 144, enär jag icke kan icse den noytta deri förestagna lagförändringer skulle medföra, utan tror tvertom, att desse skulle i flera hänseenden vara skadliga och endast ledande till utgifter af de omyndiges arfsmedel, dels genom arfvode åt Gode? män och dels genom utlösen ef häradsrätternes eller andra domstolars, i följd deraf till äfventyrs behöflige protokollsutdrag. Jeg tror, att all förust för de oreyadige skulle säkrast undvikas derigecom, att vederbörande domstolar, bättre än hittills skett, toge sin pligt i akt att tillse, det lagens bud i 22 och 23 kap. Arfda Balken blefvo noggrannt uppylide, samt i sycnerhet läte sig angeläget vara, att icke till förmyndare förordna personer, hvilkas fa tigheter voro besväreada med inteckning eller som hade appbörd omhänder. Beträffande åter betänkandet JM 45, anser jag i högsta mohn betänkligt att, på sätt U:skottet föresla-s git, åt inteckning förläca företräde till betalning fram-c Jör arfsmedel, som hos förmyndare eller föräldrare kunde inoestå. Medgåfves detta, tror jag att miss-lt bruken skulle gå vida längre, äa hvad som inträffat, ll i följd af 4835 års förordning om lösöreköp. Detl: skulle i sådant fal!, efter min tanta, öppna tillfällel:! iör illasinnade och mindre ssmvetsgranne personer att, l! under sken af någon tids redbarhet, vinna förtroende l! 1 j 1 Å att förvalta större arfskapital och derigenom komma i tillfälle att använda de omyndiges medel till sinaj:! enskilda skulders betalande samt undvika redovisning. Sådant kunde t. ex. ske derigenom, att man till en :! vän eller slägtioge utgaf en diktad inteckningsförbiadelse i sin fasta egendom til det belopp, att den omyrdiges arfsmedel, då redovisnivgsstunden inträffade, voro hos förmyndaren oåtkomlige. Samma för-i hållande skulle, om den tysta förmånsrätten bortgår, inträffa med den förmyndare, som på spel förlorat sin myadlivgs kapital. Jeg ken icke beiller inse, att denl tysta förmånsrätten lägger något hinder i vägen för kapitalisten att utlåna sina penningar mot fuligiltig säkerhet, likasom ej heller en förmyndare, sora anses redbar och vederhäftig, bör erfara någon svårighet att erhålla ett behöfligt låg. På de grunder, som nu blifvit anförde, afsiår jag Lsg-Utskottets begge betänkanden JM 14 och 45. Andreas Bengtsson från Jönköpingslän, skriftligen: Det är icke obekant för en och hvar, huru vid fl:ra föregående riksdagar denna fråga om af.ksaffande af tysta förmånsrätter har varit föremål för Rikets Ständers öfverläggningar. Da tiderymder, som derimellan ha förflutit, ha nogsamt vittnat derom, huru opinionerne i detta hänseende varit vacklande, än hit än dit, och huru man ansett sådane förändringar, som skulle igenom en vådlig lagstiftniog mer eller mindre äfventyra den omyndiges säkerhet och sätta den på spel för framtiden. Visserligen har denpa fråga två sidor och från hvilken sida man skådar, har man många och starka skäl att anföra. Med den föreslagna förändringen äroivigtigast de skäl, attden, som emot sin vilja måst emottaga ett eller flera förmynderskap, icke kunnat få begagna sig af lån i rikets allmänna Jåneverk, hvilket derigenom hindrat honom fråa utveckligen af sina företag i ekonomisk förbältring, så väl af sin jordegendom som sitt inre hus; detta är det enda stora skälet, andra sidan fianer man äfven stora betänkligheter. — Sxall inteckving äga förmånsrätt i jord och fastighet framför den omyndiges medel, då inteckningslånet är emottaget och beviljadt, kanske flera år sednare än han emottagit den omyndiges gods? Jag frågar: månne icka detta är och blifver en vådlig påföljd, för mången omyndig? — Vi känra och se alltjemt huru krediten och välståndet förminskas i landet, buru mycket våra låneverk anlitas och huru skuldsättningen alt mer och mer ökas. En förmyndare, som kanske hade förut skulå på ett litet hemman om 1000 Rår texeripgsvärde finge ett förmynderskap å kanske lixa summa, använde då dessa medel att godtgörn sina skulder med, och om några år derefter behöfde igenom hvarjehanda spekulationer att taga ett diskontlån å 500 Rdr, eller mera, kunde icke honorera ränterna derföre, eller bestrida omsättningarne. Han blir lagsökt, hans fastighet pantad, och försåld på exekutiv suktion, till ett ringa belopp, eller ovilkorligen för hvad pris som helst, att betala diskontlånet med. Hvad skulle den omyndige taga sitt, som icke på momangen kan utkräfva sin rätt? På mångfaldiga sätt kan man afmåla äfventyrarens ränkor och svek. Väl medger jag att äfven meå bibehållandet af tysta förmånsrätten många äfventyr och invändningar kuana ske, och att den omyndige kan ofta blifva förnärmad i sin rätt. Hufvudsakliga frågan är här, om man skall lemna kreditrörelsen rum, framför de omyndigas säkerket? Krediten är väl god, men den är ofta en skälm. God kredit och lätta tillgångar ha mera bidragit till faitigdom än rikedom. — Vi kunna just taga exempel af våra privatbanker; då de nyss blifvit inrättade, lånar des der utan att tänka på återbetalning. — Mången har fått begråta den goda tillgången att låna pengar, och igenom ett enda lån, som annars kunnat undviI kas, blifvit försatt i uselhet och med hustru och barn tifvit tryckt backstugans ryggås. j b vi try ckte under I m84 uga är gvårt för störra iard