Aftonbladet – 19 november 1844, sida 3

Å VILI JLRA Uv UVIPIRA. TVEICIUE vat UBL Ball nvarpc hon uttalade d.t en?a ordet: Bedra?, till svar på Leors beskyilnirg, ganska förtjenstfollt och af mycker effekt, likasom kon, i egenskap af skådespelerska, till. I vann sig ett rättvist bifall. . Herr Strandberg (Ludvig) sjöpg sitt parti rätt bra i allmänhet betraktadt, dock röjde hans föredrag på flere ställen att han icke falit poetiskt uppfattat ton. :Isättarens mening. Under nuvarande förhållanden måiste han dessutom, i de ensemblesaker ban har med m:1 Ström, nödvändigt något tillbskahålla sin röst att den icke mot hennes må blifva alltför öfverväTgaade, till mehn för ensemblen. Detta gäller hufvudsakligen i nämnde duett. TI slutet af 2:a aktens final kuzde det deremot icke skada om han rågot mer, än som skedde, släppte fram tonerna. Hazns ställoving bekom gallret gör att han, för att höras, måste något anstränga sig. Visserligen är allt hvad han här har att sjunga, en sång apart, men herr S. vet väl att ett apart på teatern är något helt annat än ett sådant i veskligheten. Bäst sjöng han måhärda arian i 4:a akten; men hans spel dertilll — hans spel!? — dock derom lönar icke mödan att tsla. Vi vilja blott fråga herr S. hucu han, beskrifrasde en liten halkrets i trakten af sufflörluckan och med ögonen fästade än på kapellmästaren, än på publiken, kunde förmärka att hela naturen lifvades mer och mer att Lauras skönhet fira? Imedlertid fick ban för denna sria äfvensom för den i 3:e akten mottaga fö:tjente applåder, men huru oändligt djupare intryck skulle icke dessa kompositioner göra, om sångaren derunder aldrig så litet bemödade sig att tillika vara aktör? Vi tveka icke att säga det herr Almlöf i Leons roll åter är vår itore skådespelare. Hans entrå och hela hållning är mästerlig: Det är den råe, vilde rofriddaren lislefvande. Herr ÅA. gör icke anspråk på att vara solosårgare: också lemnar utförandet af hans i detta stycke ej ovisgtiga sårgparti, ehuru intelligent, åtskilligt i rent musikaliskt bärseende öfrigt att önske, men han ger oss full ersättning derför medelit sitt ypperliga spel. Se honora biott i den momang, då den dolda rösten för tredje gången låter höra sig! Angående denna röst få vi anmärka att den npumera är vorden alltför tunn och obetydliga. Den kom också för hvarje gång något för sent, till föga fromma för Leon, som, i afvaktan derpå, måste stå alldeles overksam. Rösten bör omedelbart svara på Leons utrop. De öfriga uppträdande personerna fyllde sina roller ganska väl. Serskildt måste vi utmärka fru Bock, hvilkea i Venerandas vackra roll alltid inlagt mycken sann pathos och utför sina sångpartier rätt tillfredsställaade. Romuald har, som vi också af gammalt veta, en god representant i her F. Kinmansson. Herr L. Kinmarsson (Ferrando) och herr Söderberg (Longino) förtjena äfven loford. Den sednares spel är dock endast en lyckad kopia af herr Seveins i samma ro!l. Till orkestern rikta vi en komplimang, serdeles för dess utförande af ouverturev, hvilket, i vårt tycke, skedde med mycken e2asemble. Kanske hade det dock icke szadat om, i allegro-satsen, trompeterna litet mar låtit köra a! sig vid vissa mera framstående punkter. Deremot framstötte vald:chornen de i partituret sammanbuudaa noterna i moll-satsen af den första kören, likasom fagotten i sitt lilla sammwanbicdningssoo dersammastädes tog sig fir alt ge detta i staccaterad form, hsilket är emot kompositionens snda och lät illa. Hvad tempi beträffar, så tyckte vi att dessa i allmänhet träffades rätt, med undartag likväl för duetten i 1:a och terztten i 2:a akten, hvilka togos alldeles ör skyndsamt. Dot är omöjligt för sångarne att under en så brådstörtad fart kunna med erforderlig afruadning och precision återge sina partier, isyonerhet uti en så sylladisk musik som dea nu ifrågavarande. För öigt, hvad styckets mise en sccne angår, tillredsställde det:a ref. desto mindre, som han väntade att flerfaldga fel i arrangemanget, hvilka smånir gam ander tidens lopp innästlat sig och förblifvit oanmärkta, skolat ef den nuvarande sceniska intendenLen, hvars smak och skönhetssinne äro lika kända l. som erkända, blifra undanröjda. Men så var ickel örhällaedet. Alla de fordaa felen och bristerna qvarstodo. Som sådene vilja vi nämna: att i första aken bondfolkets dans tiortfar äfven efter det skottet ossats. En biick i partituret skulla visat att detta cke är meningen, oskt.dt dansmelodiea fortättes. Bondiolkets grupperiog omkring den återkommande Pelrino, hvilken — likaleaes eniigt partituret — bör ia les habits dechirs, vill antydande a! att han vait i handgemäng med röfrerne, borde kunna göras nycket pittoresk, men är pu motsatsen derill, likaom gruppsringen af röfrarne med Laura på berget, vilken nu förekommer till och med något löjlig. Jen var vida naturligare fordomdags och skule bli I en stor scenisk eff:kt, om, jemte figurerna; bättre nordnande, en tuan florsridå, såsom t. ex. i Ferdiand Cortez, mera aflägsnade föremålen fråa åskådaes. Ett bestamdt och påtagligt fel är äfven ett, sejan Laura blifvit bortröfvad på teaterns högra sida, lomuald med sitt fötje, de der nödvändigt måste anes ha för asigt att förfölja röfrarne, skynda ut til enster. Man har enmärkt att den lioga finalen i ennpa akt hämmar handlingeas fa t, och så som saerna nu äro arrangerade, saknar aumirkningen icke sfogezbe:. Men iakttager man äfven bär partiturets ireskrift, att nemligen vapnen icke böra ur slottet bäras förr än rågra ögonblick före vidtagandet a: rättan: Till vapen! til vapen! så skall man finnala it ganska riktigt och väl beräknadt. Åtskilliga an-)q ra inkonrseqvenser i uppsättningen skulle afren lätt !p unna feamäragas, men måhånda har hvad vi i deta inseenda redan sagt, varit öfverflödigt, då sannoik e anmärkta orgentligheterna redan blifvit för en fönde reprcsentstion, korrigerade. I alla fall står allänheten hos direktionen i förbindelse för återuppigandet på sc.nea af denna gamla fortrafilga niukpjes. bonne — Herr registrator C. J. Rosenström har aomodat )! agbladets redaktion att meddela följande lätxarebes rörande den olyckiga skorstersfejaregossen Bodin: Sotarelärliogen Anders Bodia har jag i dag besiggat å kong!. lasarettet, och funnit hacs högra iere