Aftonbladet – 19 november 1844, sida 3

SATA ANRIOTAGIN RFA DR ANT INEGIN Ar POUMvVv ee LIL VA TENERO DEN 6 NOVEMBER. Den af hvarje älskare utaf sann dramatisk m sik med otålighet afvaktade stund, då man åt från vår Kongl. scen skulle få böra DAlayra älskliga operett, Slottet Monteneron, inträffa ändtligen aftonen till ofvannämnde dag, och d var för referenten en ganska angenäm anblic Jredan vid hans inträde i salongen, att finn2, d Ide fleste platserna voro upptagna: ett bevis, a det verkligt goda, äfven inom tonkonstens omr Ide, icke lider något atbräck af förändrade tid loch smakförhållander, utan fortfar, endast fö l yttre tillfälliga accessoirer, att kräfva ut sin rä! IFå musikstycken torde hafva blifvit på vår sce l uppförda, hvilka, i lika grad som denna DAla) racska kärlekssång, förmått under en lång föj Jaf år fängsla publikens tycke, och att detta tyct icke förmivnskats, oaktadt de nuvarande inneha varne af de förrämsta sångrollerna vwisserlige licke kunde förmodas uthärda jemförelse med sir I företrädare, derom gaf tilloppet till Oasdagsrepr Isentationen ett ganska tillfredsställande vittne: I börd. I Text och musik i detta verk stå med hva Jandra i ett innerligt sammanhang och öfver de hela hvilar en ljuf, romantisk och harmonisk ar de. Denna meddelar sig också välgörande åt i skådarer, och man har vid intet tillfälle gilti apledning att här, såsom t. ex. i de Mozartsk operorna, nödgas beklaga att tonkonstens bäst skatter blifvit förslösade på antingen ointressant: eller orimliga, eiler illa behandlade ämnen. V intressera oss för Laura redan innan vi se henne och då V.neranda afbryter kören med sitt ut rop: der kommer hon! der kommer honl, ä det väl omöjligt att icke känna den ömmast sympati för den ljufva, sig sjelf uppoffrande flic kar. Detta intresse; denna sympati underhbålle också hela stycket igenom. Ja, när — i 2:a ak ten — den dolda rösten ryter till Leon sitt Hålll torde väl knappast någon känslofull åskådare ges som icke — medvetet eller omedvetet — af all hjerta inom sig deltager i Lauras tacksägelse til Försynenp: Hell dig, du himlens engel! dig, hvars röst ljöd mild att oskulden försvara: ljöd stark att krossa bofvens bröst. Näst Laura, eburu afmotsatt anledning, ta Leon vårt intresse i anspråk. Vi längta att se buru långt detta möktiga odjur, för hvilket all till en tid synes lyckas, skall ohämmadt få ras fram i sin råa vildhet. Nyfikenheten bar hunni sin böjd i det ögonblick, då Ferrando, i sist akten, opåkallad inträder och öppnar porten til det galler, hvarinom den förklädde Ludvig bhålle vakt. Allt är i spänning: man väntar något mec visshet, men vet ännu ej hvad, dock känne man att nästa minut skall medföra något afgö rande. En högst dramatisk situation! — Och nm slår straffets timma: Leon fängslas af egna un derhafvande och under den korta, men förträft. liga kören: Förskräcks, tyrann! fasa och bäfvab drar åskådaren ett djopt, men välgörande andetaz. ty nu känner han med visshet, att den skön: Lsura är frälsad. De öfriga rollerna äro mera underordnade, men likväl ingen utan intresse: måhända är Ludvigs dena minst intressanta, hvilket dock mycket beror på skådespelaren. En ersättning imedlertid för hvad librettförfattaren nekat honom, har tonsältaren bozom beredt, medelst de sköna sångpartier, han liter honom föredraga. DAlhyracs musik har i allmänhet det gemensamt med de äldre mästarnes, synnerligen Glucks och Gretrys, att dess yttersta ändamål är sanning. Vi trotsa någon att utur förevarande operett kuana framvisa ett enda nummer, som cke med de renaste och tydligaste konturer aftecknar just den situation, det skall skildra. Fl vilket mästerstycke i sådant fall och med afseende på det hela är icke redan ouverturen? Hör derna ensamma, klagande fagott: huru mäsierligt uttrycker den ej Romwids djupa sorg öfver hans unga dotters förestående öde! — och det vilda, rofgiriga allegro-themat: hvem ser ej deruti en målning af Leons karakter? men denna får likväl ej uteslutande herrska: sålunda förnimma vi emelianåt Ludvigs och Lauras kärlekshviskningar i klarinettens och flöjtens lena toner; och alla dessa skilda trådar äro med mästarens rand sammanfogade till ett enda odelbart helt. Men, jemte sanningen, råder i denna musik en en, osminkad skönhet. Vi rämna i detta häneende den tjusande duetten mellan Laura och udvig, den icke mindre förtraffliga tezettea nellan dessa cch Veneranda, m. fl. stycken, hvila väl aldrig skola förlora något af sin klassiska könhet. Lägges nu härtill, att tonsättaren förtått alt åt sina teckningar gfra den angenämaste ch, der det fordras, tlika en tillräckligt stark olorit, så torde man medgifva att ala vilkoren je en äkta dramatisk mus:k här fiwnas uppfyilde. )ckså kan sångaren, om han rätt uppfattar dena tonskapelsa, deruti förena en ej otydlig ledivg för stt beteende äfven såsom skådespelare. Jock, detta inträngande i det tllrainnersta är ej llom förurnadt; dertill fordras cckså ett mera losofiskt studium, än man kan begära att våra ngre lyriska artister skola på egen hand kunna Sretage. Då ref. nu ämnar yttra några ord om styckets tergifvande på vår scen, torde han få förutskicka dan Illa anmärkningen, att han tagit för princip att alrig fästa någon serdeles vigt vid smärre svagheter ch oegentligheter i föredraget, väl vetande att så4na ofta ha sitt ursonrang i tillfälliehetan Anh fx.