Aftonbladet – 16 november 1844, sida 2

RR SERA TSE AT AROS ACES RATTA märksamhet på, att mårcga vanvårdade barn fi gå fram på frestelsens stig utan den nödiga föräldravård, utan den ledning till det rätta, som barndom och ungdom så väl behöfver, utan de: nödiga tvång till verksamhet och arbete, kom är första vilkoret för undwvskandet af synd? Tillser man också med noggrannbet att ingen får uppvexa i lättja och moraliskt förderf, för att framdele3 bli mogen för de husen, som nu byggas? — Jeg rädes att man ej gör det; och om man med uppmärksamhet följe barnauppfostran i allmänhet, och med kraftig hand kuade gripa uti och understödja densamma, der oullständig elle förvänd föräldravård ingåfve samhället farhågor för följderna, så skulle troligen cellfåpgelserna blifva mindre befolkade, än man nu emotser. Räddningsbusen kunna stå hand i hand med folkskolorna, men celltusen kunna endast blifva yttersta tillflygten för en redan förstörd generation. Jag borde likväl kanske hafva börjat min 3anteckning med att bedja herrar Carlstad-boer och framör allt herrar lektorer om ursäkt för det jag vågat räkna Carlstad till Sverges småstäder. Men litet syndadt må vara lätt förlåtet, och jag säger gerna concedo om starkare argumenter anföras. Jag är inga!unda envis i distinctionen emellan smått och stort, väl vetande att många småsaker äro stora, och tvertom många stora saker äro ansedda för små. Likväl måste jag öppet erkänna, att, efter de intryck jag emottsgit, så är Wermlands natur ojemnörligt mycket störra än dess residensstad. Sa der stormar Ciaran fram. Dess vågor vältra sig i kapp från fjällen. Kanske gör: de sig så brådtom för stt, om mi jligt tidigare är grannen Glommens böjor få smaka saltet i Nordsjön. Men hvilka binder återstå ej ännu! Dock fåfängt söker den rymliga Werern att qvarhålls dem, fåfängt slussar och dammar i elfven; utför Trollhättans branter störta de sig oförfäradt i agrunden, och föraktande de leende stränderna, som å ömse sidor bjuda dem sina rika behag, ila de i rastlöst lopp förbi Götheborgs dammar förbi Eifsborgs murar, och slutligen nära målet bafva de här, likasom hämndgirige öfver alla de frestelser man lagt i vägen för dem, renspola och raserat all vegetation på de yttre skären hvilka stå nakna och ödsliga och se dem försvin na i hafvet. Det är oändligheten sjelf, denna bild af det fly tande elementet, denna cirkelgång af vatten, a ånga, af moln, af regn och bäck och flod och el och sjö och slutligen åter hafvet, det oändlig bafvet. Der ligger droppe vid droppe, flod vi