Aftonbladet – 12 november 1844, sida 3

— Atonbladets muszikreerent har anhållit om rum för följande, i anledning af 26. HERR MANARAS ANTIKRITISKA EPISTEL. Hr markisen Pzosper de Manara har i Lördagsbiadet formaliserat sig öfver vår kritiska uppsats angi ende hans soirta, och på det bögtidligaste protesterat emot vår deruti uttalade förmodan, att hans företag mindre bärrört af en afsigt att göra sig gällande såsom virtuos, är fastmer af någon pekunoiär nödvändighet, och har han derjsmte erbjudit sig att bovisa, det hans förmögenhet i hans fädernesland vida öfverstiger hans behofver: — Vi vilja tro Hr markisen utan bevis och gratulera hocom till hans sålunda uppdagade fortyn. Som han imedlertid icke otydligt låter förstå, avt hans affärer ej angå oss, och visserligen icke har så alldeies orätt deri, så tillhör det ref. att förklara, hvarföre denra förmodade pekuniära nöd vändighet blivit vidrörd. Då en person uppträder såsom virtuos inför en allmänhet sådan som S:ockholms, och dervid röjer en så märklig oförmåga att motsvara en billig väntan, som Hr Manara gjorde det, så förutsätter detta förfarande antingen en försvarlig dosis ofö-synthet hos viriuosen, eller ock någon svår, af ekonomiskt behof framkallad nödvändighet. Då vi i ovissa fall helst tyda saken til det bästa, så antogo vi det sednare alternativet och önskade derigenom undvika att gilva en nermare belysning al Hr markissns spel, hvilken hade blivit föga ä out! för honom, enär ännu måvget stråktag torde för högstdensammse återstå att göra, inzan han ess hinner till medelmåttan i sin konst — åtminstone att döma eter Tisdags-soire2ns specimina. Ofvan-ämnde förutsättande — det enda, som i någon mån kunde mildra omdömet öfver Hr M:s företag — var det äfven, som föranlät oss att ogilla de högljudda tecken till missbelåtenhet, som förspordes i salongen, ehuru, sedan genom Hr M:s förklaring bli:vit upplyst, att ban utan nödtvång och con amore utsatt sig för allmänhetens åtlöje, vi numera ej kunna annat än lyckönska honom åt att skandalen stadnade dervid. Hr M. förklarar deremot att vår nämnde förmodan, ännu mer än vår kritik, angriper hans heder, emedan den ej allenast rörer hans person, utan äfven hans namn och familj. Mana ser deraf, att den ädle merkisen her sina egna begrepp om hvad som är hederligt: han tycks nemligen finna det mindre sårande för sin heder att låta utskratta ig för sina misslyckade försök i virtuosväg, än att höra dsssa ursäktas genom något förmodadt ekonomiskt nödtvång! och voro detta begrepp det riktiga, så skulle ock iattigdomen vara mera vanhodrande än ett oförsynt uppförande! — För öfrigt bysar ref. all möjlig respekt för Hr markisens höga familj, och får på det högtidligaste förvara sig mot hvärja misstanka för vanvördaad emot densamma; hvad det åberopade namnet deremot vidkommer, så nödgas ref. erkänna, att ett namn för honom endast eger värde i den måna dess innehafvaresförtjenster kunna förläna detsamma något sådant. — Hr M. ordar vid slutet af sin artikel om sin passion för violinen och om ett råd af hans lärare, Paganini, hvi!ket, jemte den förstvämnda omständigheten, skall hafva varit enda skälet till hans beslut att resa såsom artist. Hvad hans passion beträffar, önska vi den ett tacksammare föremål än den egensinniga violinar, och då Hr M. ej synes obenägen att emottaga råd, skulle vi oförgripligen vilja tillstyrka honom, att åtminstona ej mera uppträda såsom virtuos uti ett land, der både allmänhet och kritik äro nog plebejiskt sinnade att med förbiseende af tillfåliga bördsförmåner eadast efterfråga verkligen existe rende förtjonster bos konstnären. —U— Sr ——T——R on