Aftonbladet – 12 november 1844, sida 3

inträffade och Sölfvitsborgsboerne tappade sin sak de blefvo gramse och talte om hela saken. Ro? daktionen af Biet gjorde vid denna sik, som strutsen när han förföljes af jägaren; den stack bufvudet i busken, och förklarade, att Redaktionen ieke har att skaffa med medlen för tidningens bekostande. Härpå har Mjolner ytterligare svarat i en utförlig artikel af den 235 Oktober, och låter der påskina, såsom om herr generaltulldirektören friherre Gyllenhaal icke skulle vara rämmande för denna sak, samt lofvar att framdeles lemna flera upplysningar. Händelsen är otv:fvelaktigt intressant såsom ett bidrag till kunskopen om de flarahanda bemödanden, man å vissa håll haft osparda för att skaffa fonder till Biets underhåll. Af dennoa anledning torde det äfven förtjena att nämna något om innehållet af en oss tillhandakommen enskild skrifvelse, bvari bland annat följande uppgifves: En numera passerad, men fordom mycket inflytelserik och använd man, T., hade från en till sin plats betydande man i Stockholm erhållit ett bref, hvari nämndes, att så väl brefskrifvaren som en annan nemnogifven man skulle på allt sätt söka bereda framgång åt Sölfvitsborgarnes aesökning, endast de ville göra en liten uppoffripg åt ,allmänna kassan,. T. visade denna skrifvelse för åtskillige de mera betydande handelsmännen i Sölivitsborg, med tillägg: utan smörja, mina herrar, lyckas ingenting i saken,. På tillfrågan hvad som menades med allmänna kassan, svarade T., att det vore Svenska Biet, som ock af honom mycke: lofordades. Silfvitsborgarne sammansköto då 3500 rdr; men sedan de förlorade sin sak, ha de blifvit förargade, och göra ingen hemlighet al hela sammanskottet. Det löjligaste är, att då T. för en tid sedan bivistade en sammankomst i Carlsharan, som sjutades med ena middag, och han der blifvit något upprymd, drog han fram ur fickan nämnde bref och under ett slags förtroende visade det för flere personer. Fiera omständigheter äro i ofvanberörde skrifvelse detaljerade, men uteslutas tills vidare, emedan de redan blitvit påpekade i tidningen Mjolner, och afsigten med detta egentligen är, att ull Bets eftersinn2nde iramställa, om det svar på Mjolners uppmaning, hvsri Bet förklarade, att let intet hade att skaffa mej de personer, som örja för bladets materiella tillgångar, och hvari Biat sålunda kastade fl:ra noterade personers renutation öfver bord, verkligen är, vi siga icke acksamt, men anständigt och klokt? Det ligger väl ingeating precist otånkbart i den förklarin en, ut Birediaktionen skulie vara blott ett redskap i en för den okänd propagandas händer; men allleles orimligt är, att Biredaktionen ej skulle känna någon eller några parsoner, som ansvara retzktionen för de förbindelser öfverstyrelsen iklidt ig, och genom hvilka det ör Biet möjligt att konroliera, det medlen till bladets underhåll icke sarolas på ett sätt, som svårt måste komprometera hvarje redaktion, som icke öppet vill bekänna, att den anser ändamålet helga medlen. ——ETEOTTEIENI KSO