Aftonbladet – 9 november 1844, sida 2

det stora felet att icke gerast storma, i stället för att företaga en formlig Lelägring, deruzder staden fick tid att iordningsätta sitt försvarsverk, närmade imedlertid dag för-dag sina löpgrafvar icpå Köpenhama, och begynte beskjuta staden med granater och glödande kulor. TIanevånarne voro afstängda från nästan hila det öriga landet, och husgersnöden stod redan för dörren. De högförnäma familjerna fingo bila till godo med irter och spickesil!, de fattiga hade knappast bröd och ost. Äadtligen företog Carl Gustat en afgörende stermning en kallvinternatt i februari 16359. Allt hvad Köpenhamn egde af v:penföra armar hade vid första signal hastat till vallarna. Den svenska kungen ryckte sjelf med sina vetersner an mot Vesterport, sora försvarades af etu denter och borgare med blott en bundra soldater till hjelp. Här gick det skarpast till, och danska konungen var äfven sjeli på denna post. Köpenhamns qvinnor voro icke vid detta tillfälle de miast modiga och ihärdiga; de buro outtrötiligt stora kittlar med sjudande beek och lut upp på vallarna, och hällde derifrån ned det öfver de avallande. Resultatet är allom kändt. Carl Gustaf måste afstå från sist försök; Köpenhamnsboernas samdräigtiga tapperhet hade belönats med fu lkormlig framsång, och gjorde smart gut på biokaden af hufvudstaden, hvilken dittill:, eburu termligen lamt och overksamt, fortsatts. Hvarannan siad i Spanien kar på sednare tiderna fått tillnamnet: Den trofasten, Den tapprin, ,Den ståndaktigan, för mindre styrka och mod i motgången, än Köpenhamn der gången visade, och svensken tvekar icke e:t ögonblick att erkänna det stora och ädla häri, liksom dansken