Aftonbladet – 7 november 1844, sida 2

vjudes på en utslagen häst eller dylikt. Men nalle ir vaksam, och det minsta prassel är tillräckligt ör att skrämma honom och göra honom varskodd. Det är ej heller-många, som kommit med honom på så förtrolig fot, som den väldige björnskytten Björ Erik Carlsson i Blecket, hvilken på egen hand nedlagt ej mirdre än närmare 40 stycken af dessa Dalskogernes 1-jon. Ssymningen tager :l:t mera öfverhanden, och de resliga träden kasta små breda slagskuggor öfver den i zicbzick upp och rer gående vä,en. En och annan stjerna leker tittut på det töckniga himl2hvalfvet; månan bar ej ännu gnuggat dagsssmnen ur ögozen och har derföre ett helt duvet utseende. Allt är stilla och lugnt, intet barr rörer sis, och bur det är, blir cet dock något hemskt omkriog bjertgropen. : Naturens död och lillösbet finner alltid gensvar inom menniskobröstet, derest detta ej är alldeles förstenadt. Vår Finnes långa. locker ä-o besprängea af rim, och våra ösorhår fransas sf en lindrig is. På långt afstånd glindrar emellan träden en kolares eld, och ur bans mita väller tjock och hvirflande rök. Plötsligt hoppar ena selstickan ur och hästen rycker slädan på sida. Som en pil springer Finner fram, mumlande emellan tänderna: Var det icke det jag t:olde! — Den sakram.:..... kärngenb Förundrade öfver detta cväntade ut op, spörja v efter orsaken Certill och få den upplysningen, ati cumnmer, som vi för en timma sedan mötte de nere på sjön, ver en så kallad klok käringn, och sådana äro icke goda att möta. Alltid går någo på tok, fast det derna gången 2flepp lindrigt no med selstickan bara. Eijest kunde den der kärn gen jöra itenn, det vill sige, återsk:ffa stulet oci