Aftonbladet – 7 november 1844, sida 1

förmögenbeter kunde motses, utan att derföre sfläg:pas från de yrken eller näringar, hvarvid de, till fö jd af börd eller stånd, äro fästade, samt af sädan anvlednieg gripit saken an; men under och efter organiserandet hafva de funnit den nya beskattningen, som i sammanhang dermed inträdt, så öfverstiga sina förmåga, att den goda vijan ota blifvit förvandlad till motstånd, obelåtenhet eller, lindrigsst sagdt, likgiltighet, under fruktan att det ertjudna framsteget på upplysnirgens väg endast skulle ske på bekostnad af dess enskilda egendom. Sådan erfarenhet har man vunnit der saken i verkställighet längst framskridit, och att förhållandet är likartadt, äfven der man blow af exemplet tagit lärdom, vitsordas af de många klagomål angående åtskilliga delar af bemälde nådiga stadga, sot uzder innevarande riksdag inom Bondeständet blifvit höjde. Men icke har hvarken missnöjet, eller de klagomål deraf härflyta, fråa sin grund i obevägenbet att emottaga en ökad bildning; nej, ingalunda! ty utom det att sjalfva tidehvarfvet liksom obetingadt fordrar denna, ligger ett frö äfven hos den minsta samhällets individ som fordrar utvecklig, blott sådant icke af missgynnande omständigheter förhindras; och således måste astagas att oförmågan hos folket i allmänhet utgör hafvudsakliga hindret. För att undanrödja detta samt rättfärdiga folkets billiga anspråk att till någon del få återgäldadt dess sekiergamla bidrag ti!l skolor för andra statens medlemmar, har Korg!. Msj:t föreslagit ett årligt statsanslag för folkundervisningen af 80,000 Rdr Banko, som efter föregångne acsökningar, samt vederbörande embetsmyndigheters utredning och tillstyrkan, sku!le eter Koag!. Maj:ts derpå grundade nådiga pröfoing i mån at församlingarnes behof utde!as; men, jomte det berörde belopp icke lärer kunna motsvara det stora och vidtomfattande ändamålet, torde den föres:agoa omvägen alt komma till må:et icke vara den lämpl:gaste eller leda till ett säkert resutat. Ea ansökning i ämnet, åtföjd af sockenstämmo-protokoll, skall efter vanlig ordning från församlingen utgå, hvaraf följer att det måste till en betydlig del bero på kyrkoherdens eller tjenstförrättande pastors skicklighet huruvida, genom utvecklade motiver, behovet blifver mer eller mindre åskådligt. Några hundrade sådane ansökningar inkomma derefter till biskop och landshö ding, för att der granskas och underdånigt yttrande öfver hvarja församlings behof afgifvas. Jag vill fråga om, med antagande af den bästa vilja och det största nit hos bemälde embetsmyndigheter, det är möjligt att, vid jamförelse af dessa gans:a olika klart upplysande dokumenter, kunna komma till ett så rättvist resultat, som ämnet kräfver; och cå det säk-rt måste medgifvas, att en sådan grund icke blifrer pålitlig, föjer ovilkorligen deraf att byggnaden, som derpå uppföres, icke heller kan blifva det, samt att Kongl. Maj:t, som vid bidragens bestämmanda icke har någon annan ledning, således, oaktadt allt sitt äd:a bemödande, måste såsom menni:ka begå större och mindre misstag; och till stöd för denna supposition kan åberopas så väl åf församlingar redan beviljade anslag, som Kongl. Maj:ts egna yttrande i asoende på skijaktigheten och från hva-audra afvikande beräkningsgrunder i de under föregående och i början af innevarande år från embetsmyndigheterna i detta ämne inkomne handlingar. För att förekomma dessa ofta ändemålslösa omvägar, samt den långa tidsutdrägt och de många besvär, dermed äro-förenade, vill jag föreslå och yrka: att det behöfliga statsanslaget måtte på det sätt komma församlingarne till godo, att den så kallade skyddsagiften antingen till hela dess återstående belopp, eller åtminstone hälten deraf, får till folkundervisningen användas, samt hos kronofogden, som densamma i sila fall borde uppbära, emot qvitto af skoldirektionerna lyftas. På ett sådant sätt undvikas många öfverflödiga besvär, och repartitionen kommer att stå i proportion till folkmängden och dem, som skola undervisas. Hårvid kan väl anmärkas, hvad äfven jag i mitt förra skriftliga -anförande medgifvit och ännu medgifver, att folkmängden och behofven icke alltid eller å alla ställen stå i jemförligt förhållande till hvarandra; men då man skall välja emellan tvenne ofulikomligheter, måste valet förnämligast falla på dep, som med minsta möda gifver det säkraste resultatet; cech härom kunna knappt olika meningar uppstå, ty genom skyddsafgiftens användaade komma alla, som behöfva undervisnirg, i åtojutande af bjalp, i lika förhållande som dertill bidrages, då deremot i andra fsliet, der ofullständiga upplysaiogar saknas, eller oriktiga meddelas, slumpen skall afgöra hvad visheten icke kan utreda. Skall imedlertid den utvidgade folkundervisningen såsom ett stort ändamål framgå, måste äfven ändamålsenliga medel dertill användas; — sker ej detta, utan skall folket ensamt belastas med utgiften, och genom en serskild öfvardrifven beskattning föras från okunnighet till fattigdom, skall mängden anse sig mera belåten med den enkla, religiösa bildning, förfädren erhållit, än en förökad, som öfverstiger deras förmåga. — Jag hoppas dcck att Moedstånden, som alltid på allmän bekostnad njutit undervisning, skola, oförhindrade af tidens öfriga tecken, åt detta ämne egna den uppmärksamhet, det örtjenar; — och hvad slutligen angår anslag till semiaarier och stipendier, torde vederbörande Utskott icke underlåta att undersöka, huruvida desse anslsg motsvara sira ändamål, e!ler till hvad belopp de böra utgå. ning sällsynt exempel. I kyrkomuren vid korets