Aftonbladet – 7 november 1844, sida 1

skägg skimra af glinsande rimfrost. Häistarnes pinglor fylla luften med sitt entoniga ljud, och vintervägarnas knippor hafva ej försummat att inställa sig. Från Rättviks kyrkogård hafva vi en fri utsigt öfver den mångbefarna sjön, Dalarnes ögan, som skalden kallar den. Öfver Rättviken gå äfven de stora vägarna till Fahlun och Gefle, hvilka, hela vintern i ända, uppfyllas af färdolk och foror. Det härliga Lerdahlsberget, som om våren speglar sin odlade, grönskande hbjessa i klaran våg, är nu insvept i vinterskrud, men dess löfdungar behböfva ej heller nu skämmas för sig. Daggen har förbytts i perlor, sådana vintern frambringar, och när solen glindrar fram och vindflägten sätter grenarna i rörelse, skimra lundarna af en ny härlizhet. Ljufligare svepning finnes ej; man märker att lifvets pulsar endast stadaat en stund, för att sedan i uppvaknandets ögonblick slå så mycket starkare. Så skola ock de, som i de dödas gårdar hvila, vakna upp i bimmelsk vår, och på dem intet märkas af den grafvens vinter, de hafva uthärdat. En Jljuflig hviloplats är ock denna kyrkogård, på hvilken vi nu befinna oss. Afträd bekransad, ligger den jemn och hög utmed Siljan; löfdungar och gräsmattor skilja den på ett bösshålls afstånd från stranden. Nu ligger dock allt doldt under snölakanet, och de flera grafstenarnes och jernhällarnes inskriptioner äro ej denna gång tillgängbga för oss. Under dessa hvila flertalet af församlingens lärare, hvilka merändels ej sökt något annat hem, då de en gång funnit det i dessa bygder. Så hvilar ock härstädes den 90-årige komministern Burelius, som i 66 år bestridt presterlig tjenstgöring inom samma bjord, ett i san: