Aftonbladet – 6 november 1844, sida 2

tåndets sist fattade beslut. Anförande i Borgareståndet af brukspatron Petre i frågan om anslagen till femte hufvudtiteln eller landtförsvaret. Rikets försvarsverk besitter en klassisk ålderiom. Viltigt må erkännas, att en humanistisk vildning under sednare åren blifvit såsom vilkor öreskrifven för befordringsrätt inom m:ltäryrkets vefäls kategori och att krigskonstens förbittringar nom andra europeiska stater icke blifvit för oss remmande; men sjelfva militärinstitutionerna qvarstå i deras föråldrade gestalt, utan att hafva unlergått den reformerande danelse, som redan :ö: jugo år sedan bordt blifva följden af Finlands, Alands, Pommerns och Rö ens förlust ä ena sitan och af föreningen med Norse å den andra. Den underordnade politiska betydelse, som de båda sista fredssluten anvisat Sverige, har icke verkat någon egentlig förändring i försvarsverkets organisation. Generalitetet bar gynnats med så -öga löner och emolumenter, att det nästan förekommer otroligt, huru en dylik frikostizhet kunnat i ett så fattigt land som Sverige göra sig ällande. De främste deribland bafva i decennier åsom diplomåiter vistats i fremmande länder, unler uet vikarier mot serskildta arfvoden af statssassan förrättat deras militärfunktioner här hewmna. Åtskillige andra generalspersoner hafva, såom öfverflödige, utan formligt afsked, fått lingt ör detta, med oförmivskade inkomster, drsga sig ilibska till det enskildta lifvet. Under det men vå detta Iuxuriösa sätt omfattat armeens högre sefal, har den lägre militärpersonalens lönevilkor iadergått ringa förbättring, hvarföre man ock erarit, buiuledes -krigsbefälets chef nyligen riktat nn förebråelse till Rikets Sänder. Di den inlelta väpnade styrkan är ämnad att alltid såsom ramtrupp bibehållas, då allmänna beväringen, för tt motsvara sitt ändamål, fordrar en helt annan yrganisation, än den, som bitintills lemnats deaamma, och då dessutom kustförsvaret med skäl ager i anspråk vapenöfningar äfven för den vabenföra delen af kusternas befolkning, som icke iilhör krigarey:ket, hade naturligtvis en betydlig eduktion af den värfvade armeen bordt blifva let första tillgörandet efter freden, för att dymelelst bereda möjlighet af tillgångar för ett naurligt, efter förändrade förbållanden, ordnadt förVar. D3 värfvade trupperne kosta staten årligen o roliga summor. De utmärka sig framför den inlelta armeen med en uniformslyx, som ingalunda anstår ett fattigt land. Da oroa vid hvarje Rikslag tåle Resering och Ständer med anspråx på ya arsag, ömsom för löneförbättringar, Öön:om för kaserner, sjukbus, m. m. De äro icke, liksom den indelta armesn, inörlifvade med folket. De stå, så att siga, utanföre detsamma. Al det lyraste bland aila vapen, kavalleriet, bibehålla vi ionu en, till flera tusen man uppgående styrka, aren all tacka derpi, att då rikets krigsmakt nu mera icke aser offensiva, utan endast defensiva företag, vi icke, utan att onyttigt förspilla våra krafter, kunna till oförminskadt antal bibebålla desse jemförelsevis kostsamma hästtrupper, hvilka, med undantag kanske allenast för provinsen Skåne, äro af landets lige och kuperade beskaffenhet 0 örmögre att, i händelse af behof, i det bufvulsakliga medverka till landets försvar. Osktad! detta, äfven för den i strategien mest oinvizde, lätt insedda förhållande, har dock, under den förra regeripger, i stället för det nu existerande kavalteriets, af vårt lands politiska ställning påkallede reduktion, fråga tå allvar förevarit, att ånyo uppsälta flere, förut beridne, eburu sedermera afsutne, korpser; — ett bland de flere bevisen få vådan deraf, at man, i snseende till rikets försvarsverk, handlat, dets med förgätenhet af förändrade polilista omständigheter och af statens knopp2 tillgångar, dela utan all annan plan, än den att åta allt fort,å i en visserligen bäfdvurnen, men ikväl både för den omtänksamme härföraren och den beräknande statsmannan alldeles fremmande ordning. Den af detta system under en tidrymd af tvenne decennier uppkomne materiella förlus! ir att räkna i millioner. Den moresliska skadan deraf ör svårare att uppskatta, om man eftersinnar Milvärlyxens omätliga verkniagar på de aristokratiska anspråken. Ravcarine oc Am Anea Anlhtlma fillfananasan han Hål