Aftonbladet – 5 november 1844, sida 3

NYA TEATERN. Farinelli är namnet på den nya komedi, hvarpå denna teater sednast bjudit publiken. Utan att gå åskådaren i förväg och här redogöra för styckets innehåll, vilja vi blott i kortbet nämna, att ämnet är hemtadt ifrån Spanien, under den periol, då inqvisitionen som mäktigast der dref sitt spel. Man finner en konung, försoffad af munkarnes intriger, nära att afsäga sig sin tron för att ingå i ett kloster, misstroende sig sjelf, sin gemål och sin omgifning, i sista ögonblicket genom musikens och såirgens makt återfå sin kraft och sin åtrå att ånyo rezera. Kärleken till drottningen å!er vaknar, allt förändras och stycket siutar dermed att konungen gör sin lyckas skapare, sångaren Farinelli, till sin minister och gunstliog. Intrigen, tillblandad af politik och kärlek, är erkel, men stycket jemt och underhållande; det öger dessutom flara effektsener, synnerligast igeokänningsscenen på slottet emellan Farinelli och P;eciosa — återföreningen emellan konungen och drottningen samt slutscener. Musiken, isypnerhet chörerne, äro af god dramatisk effekt och kostymerna eleganta. Herr Torsiow utförde konung Ferdinznds roll. Denna börjar egentligen först i tredje akten och här återfiona vi i br T:w den alltid store skådespelaren. Hans inträde i Farinellis rum väcker redan intresse, och den beskrifning han gör öfver sina själslidanden, den inre strid som föregår, stegrar alltjemt detsamma. Den naturliga frestelse, som den af fasta och diet uthungrade konungen erfar vid anblicken af ett väl uppdukadt bord, hans mer och mer återvaknade sjelfförtroende, återföreningen med drottningen, allt utföres med mästerskop. Det enda man kunde anmärka är, att den hviskning, hvarmed hr Torslow börjar denna scen, gör hans ord nästan ohörbara i salongen. Farinellis parti utföres af hr Stjernström. Vi erkänne att vi icke på länge sett hr Stjernström så lycklig com här, synnerligast i första akten. Den lefnadslustige, glade, om vi så få säga, lättsinnige sångaren, liknöjd för morgondagen, med sinne endast för kärlek och sång, återgifves utan all anstrykving af det manår, som eljest ofta vidlådat hr S:m. Aven i andra akten, der br S:m ännu alltjemt är sångaren Farinelli, bibehåller ban detta naturliga spel, i den tredje deremot, der den glade sångsren uppstigit till den alfvarsamme, i intriger h:mmastadde, kapselimistaren, faller ban rozg mycket in i det öfverpathetiska. Konungens lifmedikus don Gil Perez utföres af hr Malmström. Vi skulle icka tro att det af inqvisitonen valde verktyget för dess plan, en konungens lifmedikus, får vara en så löjlig personage, som hr M:m gjort af denna roll. Det komiska i rollen mi väl fimnas i dialogen, men får icke uttryckas gerom spelet. D3t högmod och det sjelfförtroende, som fianes i denna rolls karakter, får icke återges lik den godlyrte tornväktarens i Kröningsdagen. Om mamsell Laurent kan man med ordspråket siga, att hon är zrann som en drottning; men vi bedja mamsell L. besinna, att det icke är nog för åskådaren att utaf affischen och kostymen se, att hon är drottning; man fordrar ock något i utförandet af rollen. Den orubbliga köld, mamsell L. ådagalägger i he!a rollen, äfven i de skakande sceuer, der hon berättar, att hon blifvit dömd till landsflykt, samt i slutscenen, der hon återförenas med konungen, stör betydligt effekten. Den enda gest, vi kunde upptäcka vid dessa tilliällen, var händernas sammanknäppande, såsom till en bön — och ett knäfall; mimiken under allt detta var