Aftonbladet – 30 oktober 1844, sida 1

RIKSDAGEN. Om inlindska skådespelares och konstidkares skyldighet att erlägga afgifter till Kongl. teaterns och hofkapellets pensionskas:or. (Prestes:å-dets diskussion häröfver den 47 Oktober.) Lektor Ijungdahl yttrada sig först i denna fråga. I u:skottet hade han tillhört minositetan, emedan ban trodda någon billighatsgrund h arken vara anförd eller kunna arföras för den o:imnligheten, att en korporation skall kuwna åäggas kontribuera till en anrnev korporations pensionskassa, utan att dess medlemmar äro eller evs kusna bliva delegare uti densamme, Utsk. har visssrligen föregif-it, att uet står hva jautmärktare konstnär vid enskilda teatrar öppet, ett söka inträte vid den Kongl. teatern och derigenom blifva delegato i dess persionskassa; men detta skäl fordrar knappast någon vederläggning. Hiruti instämda dobtor Anjou samt prostarne Berg, Carlander och Arborelius. Prosten Lundblad. Sedan Ekon. utsk. vid två fö. regående riksmöten undersökt och undsarkäst rättmä. tigheten af ifrågsvaranda agift, har nuvarande hös!oliga Bsvärsutskott, uten att anöra giltig rättsgrund. likväl icke förklarat den obehörig eller oskälig. U:skottet säger sidan 7 i sitt utiåtande: Då det for de enskilda testrarne måste vara at verkig vigt, att en cantrealanpstali fiaones isom riket, vid hvilken da (h. e. teaträrne — men skall väl vara skå. detp larne) kuans iohemta en fullstånaig kännedom i sin korst och i hvilken de må ega en värdig för syn. och det å andra sidan står for hvarjs utmärktare konstnär vid de esxskilda testrarne öppet, att å den Kongl. testerna söka inträde samt dymedelst blifva. detaktige uti dess pensionskessa. tror u:sk. det ej heller sakna allt skäl, att de med rågon rivga agif: bidraga till denna pensionskassas förkoran m. m. Raisonnemestet är besynnerligt pog. På den gruad. att t. ex. en evskild konstnär eger föresyn i de till Kong!. akademien för de fria konsterna höramda Irdamöter, skulle ju äfven en sådan kunna åläggas skatta till denna akademi för hvarja koaststycke han gör och försäljer. Den omständighet, att ett med utmäxktare skådespela raanlag utrustadt subjekt vid de enskilda teat-årne kar vinna inträde vid den kurgliga, och blifva dela:tig a! dess pexsionskassa, talar ej heller för agiten, ty det är ja ej den enstide aktören som betalar den. utan förestindaren för skådespelaresällskapet,: hvarti!l han hörer, och som genom bans engagement vid Kongl, teatern gör en verklig föriust. Betänkandet företer flera märkvärdigheter. Sålunda säges det sid. 6; ett Konsl. teaterns pensionskassa ej. på obilligt sätt begagnat den ifrågavarande rättigheten, i det den nedsatt arfgiften för Nya teatern i hufvudstaden från 2:il4 rdr för hvarje representation. M-n stt efterskänka Nya teatern i Stockho!m halfva tributeb och uikräfva den hel och håjlen af lasdsörtsteatrar, hviket väl måtta hafva skett, röjer partiskhet för hufvudstdens publik och är att Handla obillist emot småstadst-atrarae och deras allmänhet, hvars tilltråde till dessa nöjen miste fördyrås i mån af deras högre beskattning. — Virkommande ru den brist, som af skatters al männeliga eftergit för inländske skådespelare gkulls uppkomms 1 merberörde penstonskassa, så, sedan Statsutskotret tillstyrkt Rikets Ständer att bvilja de af K. M. begärda 6000 rdr bko för Kongl. teatern, hvariill stäaderaa nog torde fionas beredvilliga, belöper sig, enNgt uppgifien i betänkandet, den a gift konstidaare af alla slag, både inoch utläadske, till Kgl. teatern erlägga; i medel:al till 4877 rdr årligen: MHäraf torde nu utändske konstidkare erlägga :största delen, om neml. förhållandet i landsorten är detsanima som i huvudstadn, der de betalt ; af hela den influtna summan. Bristen blir således :tilläfventyrs ej stor, och skulle kunna beiäckas antingen genom något fö:höjda afgifter för utländska histrioner, som vanligen kunna påräkna talrika åskådare och ej heller synas böra medföra alltför betydliga penningsaummor utur landet — eller ock genom nägot rärskildt anslag till detta ändamål under någon af hufvudtitlarne i statstegleringeo; men i hvilket fall som helst afstyrker jag, i likhet med reservanterna mot utskottets beslut, för min ringa del en beskattning, för hvilken ej fult skäl kan utfinnas, ecH hemställer vördsamt att betänkandet må till utskottet återromitreras.