Aftonbladet – 29 oktober 1844, sida 3

lof att sköta sitt kall; du öfvergaf din post, — men, ser du, om jag i filt ötvergåfve min, s blefve jag straffid till lifvet; (med en sxelryck ning): det är rätt ledsamt, kära Matts; men, son du vet, blandar jag mig ej i brukets affirer; — taia vid inspektoren. — Ja, men inspettoren är inte af ett sådan olkasag, att man kan bedja honom om nåzo. — Jaså, sade löjtnanten, småskrattande. Kiäm sten är nitisk för pappas bästa; hån är ej god at leka med. Gör imedlertid som jag sagt. Löjt aanten ville gå, men Matts, som liksom tyckt sig fiana att det pu var rätta stunden att vinn eller tappa, fattade löjtnanteas hand och sade Nådig töjtnant! för tjugo år sedan hade ni, son i vintras, mia gosse, gått vilse i skogen; då hit tade jig er och värmde er vid mitt bröst: kom mer ni ihåg det? Jag vet, återtog han efter nå gra ögonblicks tystnad, st! der uppa på herrjår den i salen hänger ea tafla, der heta händelse: år afmålad; — tänker ni inte nåzon gång på de! som räddat ert lif, nådig löjtnant? Det fianes menniskor, hvilka man ej svårar kan förolämpa, än då man råkat blifva deras räd dare eller välgörare; det är ea eriarenhet, son djupt trycker konungen så väl som tizgaren, oci som kallas otacksamhet. Detta är likväl ej så det är ej otacksamhet, utan blott ett fåfängt, sjel! viskt sinne, som brännes af tacksamhetskänstan i stället att uppvärmas dera Ena sådan ande ä endast en dålig värmledare, som svedes på ytal vid samma temperatur, som blott skulle gifva et annat bjerta en medelvärme. Det är det ytlig värdet, den ytliga dygden och känslan, som p detta sätt angriper liksom en förgylld träkula som svedes bar i elden, då deremot ett gu!dklo genomvärmes i hela sin massa. Löjtnanten blef så!edes långt ifrån rörd af de: fattige mannens påminnelse; han blef hvad ma: kallar stött öfver hans djerfhet att påminna e man, som varit i Italien, på Scilien, och som Paris spelat bort flera tusen frenes, om en små sak, som hände i hans barndom; — att en si dan, i främmandes närvaro, vågade uppträda mer anspråken af en välgörare. — Jaså, du för ett sådant språk; det var el