Aftonbladet – 29 oktober 1844, sida 3

(Insändt.) NYA TEATERN. Kröningsdagen fortfar altjemt att gifva goda hu på denna tester. Stycket, redan i ala bladen ti: räckligen omnämndt och af större delen bland de teaterälskande publiken fördelaktigt kändt, behböfve icke mera förordas. Dekorationen är väl iyckad, oc exekutionen i a!lmänhet god. Några mindre anmärk niogar kan man dock icke underlåta att omnämna Den första gälter Hr Björkman, hvilken isån tornei höjd utvisar för sina vänner en mängd punkter 8 staden, och derunder fixerar 3:e radens fond; attänsn högre upp än storkyrkotornets sltan upptäcka Carl c XIII:s torg, med Mosanders brunnssalong, är savnerli gen att.se slott i luftep. Den andra gäller Hr Sijern ström, som, om vi så iå uttrycka oss, på ett alltfö krystadt sätt återger de af författaren Jyckade kupiet terna. I sjelfva orden af dessa kupletter ligga kra! och värma, och de skulle vid återgifvandet vinna mer om icke Hr Stjernström med beräknad kroppslig kraft ansträngning beledsagade hvarja o:d. Såsom förpjes till ofvannämnde stycke har nu någr gåpger gilfvits Fästningen i Boston, en gammal roli bekzntskap sedan Kongl. Dramatiska teaterns gyllen period. Hr Torslcw utför fångvaktaren3 den gamli afskedade sergeantens roll; vi skulle tro att Hr Tors low i denna roll utvecklar en talavg i den saont ko miska gerren, som kan tåla full jemförelse med de aflisne store skådespelaren Lars Hjortsbergs. Her Tors!ows beklegliga lyte, att halta, kommer i denn: roll mera till bje!p än till mehn, och för dea sträng iakttagaren försvinner här den anmärkning, hvilke mången gång emot sin vilja gör sig gällande emo den utmärkta artisten, i roller at beskeffenhet de detta lyte stöter ögat. Hr Stjernström såsom kapte Edmond var icke så lycklig. Man kan om denn skådespelare säga, att han aldrig återger någon rol illa, men numera ock sällan utmärkt väl. Filet är att Hr Stjernström på sednare tiden alltmer fallt i i en falsk patbos, som hos honom snart tyckes hafv urartat till ett objelpligt maner af den sorten, son man stundom finner hos vissa landsortsskådesjelare men som bortskämmer annars verkligen fört äfllig: anlag. Det finnes likväl hos den sanne konstinäre: en värma, som icke behöfver urarta till en så beskaf fad sentimentalitet som den, hvaraf Hr Stjernström spel pumera lider. Vi hafva redan anmärkt det sät hvarpå Hr S:m återger kupleit:rna i första stycke och vädjar till något hvar, om man ock mönstrar helc svenska ilottar, att der kunna upptäcka enså beskar ad matros som Hr S:m. Vi skulla tro att dessa a Hr S:m på en sednare tid antagne fel tillkommit del: af publikens öfverseende, dels af den stiltje i teaterrecensioner som förefunnits, dels ock af de rökoffel ecensenterne al!tid upptändt åt vissa; men vi äro ock ika färdige att tro, det Hr S:m, om hans uppmärksamhet fästes på dessa fei, skall återgå till det sanna och naturliga, hvarigenom han kan utveckla sin taang i en mindre skef riktnicg. Hr: Björkman syne: tucdom behöfva att något mera stud ra sina roller Ir Bjö kman har ea fördelaktig figur; hans anl:g för cenen böra vårdas, och med uppmärksamhet bör del ck lyckas honom att göra ganska goda framsteg. ru Gille var näpemn och nätt, Hr Zetterholm 80. reorg på sin plats, och fru Sällström fulkomligen lik