Aftonbladet – 29 oktober 1844, sida 3

— Ack der i söder, der drufvan glöder, suckede mamsellen och naskade, på sin klase. — Vet ni hvad, begyate löjtnanten, som war fåfåvg nog:att ej inse, att mamse!l Juliana hade sina små uträkningar, utan trodde att hennes hlibbiga tillgifvenhet för hans person endast vär en gird åt hans utmärkta egeaskaper. Vet ni hvad? jsg skall apropos om drufvorna berätta er något, gifva er ett förtroende; vi äro ju vänner, verälisa intima vänner? — Ja, vid Gu1, vänner för evigt, sade mamsellen. — Det jag ämnar säga er är af vigt för heta min lefnad. Ja, mamsell, jag bar förtroende till ert bjerte. — Ack! suckade mamselen. oo Jag har redan förtrott mina föräldrar mina planer, de hafva gillat dem, de hafva, isynnerhet min gola mor, med förtjusning omfattat min id; men jag behöfver en vän och åt er vill jg förtro mig. oo Tala ut, Julius, sade marasell Juliana; mitt bjerta har redan kommit mig att anz. — Ja, sade löjtnanten, kärleken låter ej döljs sig, man är helt annorlunda då man är kär äa eljest. Ni har märkt ea viss distraktion hos mig. — Ja — tala — tala ut, frukta intet, abröt honom mamsellen. — Ja, min goda vän, så vet då, att jag förlo!vat mig med fröken friherrinnan Svaler flycht. Hoa är fattig, men skön och rik på talanger och dygder. — Hvad?-pustade mamselter, nära utom sig af förvåning och vrede, och ni är oförskämd nog, att stå hir och berätta detta för mig. IIa, ha, ha, ett vackert förtroende! — Hva ba, jag tror ni blef altererad? stammale löjtnanter. : — Nej, alldeles inte, jag är lugp, alldelex lugn: gif mig ett glas vatten, det är genast öfver. — Jag skyndar, sade löjtnanten och gjorde min af alt gå. — Nej, nej, bli qvar, yttrade mamsell Juliana, och henaes små hvitgrå ögon gnistrade af vrede stadna qvar. Vet ni, vet pi, jag bar också någo att förtro er,