Aftonbladet – 28 oktober 1844, sida 1

tadssmedjegatan; i RB. E. LInpstrRöms Kryddbod i hörnet inggatan; i BJörRLINGS vid Kungsbacken; i EISSENS i hörFE 9 i hörnet af Hornsoch Reprlagaregatorne å Söder; Utdelning kl. 8 eftermidd. kan icke mer tillskynda densamma någon förlust. Men väl vet jag att emåsedlarne dagligen nötas, nedsmutsas, sönderrifvas och vid olyckshävdel!ser uppbränpas, samt derigenom förorsaka den enskilda m-dbaorgaren förluster, från hvilka hsn, gewom bruket af hårdt mynt, vore i det närmaste skyddad. S3 egnas icke eller ett ord till vederlåggning af min framställda och af Hr Bråkenbjelm i dess reservation understödda, ganska sannolika förmodan, att bruket af silfvermynt i den mindre degliga rörelsen skulle blard den arbetande klassen motverka skadligt slöseri och befordra sparsamhet och rykterhet. Jag lemnar nu hvad Utskottet underlåtit, och förfogar mig till de skäl, det verkligen sökt framställa, Det hufvudsakligt verzande lärsr vara, hvad som erhållit sista rummet, att med den glesare be olkning och de miadre utbildade kommunsikationsanstalter landet eger, sedlar å ifrågavarsnde mindre valörer Ssvårligen skulle kunna i rörelser umbäras. Här erinras man åter, enligt hvad jsg r:dan anmärkt, om varans makt, såsom hinderlig för äfven nyttiga reformer. Det vore imedlertid istressant att få upplyst, buruvida mean icke i Sverge — ädre tider oberäknade — tor sig rätt väl ut med hårdt mynt, itåa början af 4790till bösjanr af 1740-talet, eller irån 1777 till 4789; huruvida förhållandet äncvu icke är setsamma uti hela den civilizerade verlder, oberä nadt Sverge, men isberäknade Norge och Nurra Amerika, der afstånden icke äro mindre och befolkningen. i förhåliacde till landridden, icke tätare. Ea långvarig ovana kunde kacske i början finna pågon olågeshet; men man skulle hysa förnärmsande tankar om det all!männa förståndets makt, om man icke hoppades att övertygelsen om det nyttiga och värdiga ssart skulle göra sig gällande. . Men får jag icke heller förgäta, att Utskottet, ehuru blott i förbigående, anfört ett inkast, som före remissen af min motion gjordes i detta hözv. Stånd. Utskottet har på så sätt besparat sig mödan, a.t af halten uti detta inkast ingå i pröfning, hvarigenom öfverdriften deraf skulle blifva yppad. Det rätta förhållandet är följande. Hela massan af ute:öpande småsedlar på 46, 12, 8, 44 och 10 skillirgar utsjorde vid förliden Juli månads slut 4,832,000 Rir i jemnt tal. Häremot svara i silfver 687,000 Rår. Det är Jätt att fiana, att om denna summa på en gång blefve utgifven, skulle förhållandet emellan silfverfonden och utelöpande sedelstocken ännu mera rubbas och indragning uti lånerörelsen påkallas. Således var denna förespegling skickligt träffad, för att likasom en buse skrämma de mindre eftertänksamme, helst i en tid, då ropen på lån och understöd, -a!ltid vanliga, låta höra sig med förökad styrka. Men vid rärmare pröfaing försvinner alldeles denpa förmodade fara. Hvem inser icke att småsedlarnes ingående, långt ifrån att ske på en gåvg, tvertom skulle verkställas småningom, nästan omärkligt, och fordra minst tiotal af år, för att blifva någorlunda fullständigt? Mean skulle hysa klena begrepp om Hr. Bankofullmäktiges nit cch skicklighet, om man icke boppades, att de, med de utvägar de redan ägs, och de, som Riksens Stäcder vid denna riksdsg åt dem öppna, skulle kunna ersätta den relatift obetydliga miaskning af silfyerfonden, som af småsedlarnes successiva indragting bleve en föjde För min del är jag öfverlygad, att genom den af mig föreslagna reform icke en enda Riksdaler behöfde indragas af de till lånerörelsen anslagna fonder. Dock, jag har kanske varit för vidiy tig. Då betänkandet redan lärer vara af de öfriga resp. Riksstånden, ehuru icke utan strid, bifallet, vore en återremiss härifrån utan ändamål, och jag afstår från yrkande derpå. Jag anhåller blott, att hvad jag nu anfört, måtte i högv. Ståndets protokoll få förvaras, till möjlig väckelse för framtiden. Jag hoppas nemligen, att den tid en gång skall komma, då främlingår, som anlända till vårt land, med den på allmänna uppgifter stödda öfvertygelsen, att här i rörelsen fisna etwt reelt mynt, icke mera skola äga anledning till gäcksnde anmärkningar, då de i stället finna de, bland byfrade nationer okäsda, smutsiga och söndriga papperslappar. Lektor Wallman: Den af Hz: Erkebiskopen och Talmanoen meddelade upplysning, att ifrågavarande betänkande af tre Stånd redan blifvit bifallet, gör det visserligen öfverflödigt för mig att nu uppträda för att förorda betänkandet; men då jag redan förut begätt ordet, anser jsg mig likväl böra tillägga några anmärkningar. Det beslut, i hvilket höglofl. Utskottet stannat, erynes mig ganska välgrundadt. Det börjar alitmera visa sig att tvenne motsatta systemer i afseende på rikets penrivgeverk inom representationen gjort sig gällande, hvilkas skarpt skilda åsigter äfven här uttalat sig. Man synes komma skit närmare den vig:iga frågan, om landet är för Bankens skuil, eller Banken för landets. AÅAntager man det förra, så kunna alla åtgärder försvaras, som leda till minskning i landets redan otillräckliga rörelsekapital. I motsatt fall lärer tiden icke nu kunna anses såsom den lämpligaste för mesyrer, hvilka, i sig sjelva måhända riktiga, i närvarande koajunktur skulle ytterligare minska Bankens metalliska valuta och bidraga lill ökande at den allmänna förlägenhetea i landet. Jag anser för mia del BankoU:skottet hafva rätteligen förfarit, då Utskottet, med ertännanda af motionens välmening, icke ansett för närvarande något afseende dervid böra fästas, — Jag vill ej uppehålla mig vid åtskilliga mindre vigtiga omständigheter, hvilka blifvit å ena eller asdra sidan anmärkta, och anser vidare diskussion af en redan afejord fråga överflödig. Kontraktsprosten Hallbeck: Sedan här blifvit antydt, att närvärande betänkande redas aftrariksstånd biiivit bifellet, kunde all diskussion vara överflödig, men di man från andra sidan yttrat sig, ansir jag mig, säsom rmmotionär (om småsedlårnes fortfarande), äfven böra säga rvågra ord. Värdet af hvad d:r Anjou anfört, underkänner jag visserligen icke, mea tror dock, att skäl icke heller saknas för ett fortsatt utgifvande af de miadere skillisgssedlarae. D2 mindre silfvermyaäten hafva aldrig med begärlighet blifvit afallmänhetea emottagna, äro svåra att förvara och handtera i den dagliga tröresen man och man emellan, och, begagnaga vid remisser till fvilnad af något visst