Aftonbladet – 28 oktober 1844, sida 1

RISSDAGEN. PRESTESTÅNDETS DISKUSSION ÖFVER BANKO UTSKOTTETS UTLÅTANDE 2 46, I ANLED NING AF VÄCKT FRÅGA OM SMÅSEDLAR NES UPPHÖRANDE. 40 Betänkandet var redan, enligt hvad erKebiskopen upp lyste, al 3 Riksstånd bifallet. Doktör Anjou: Redan vid afgifvandet af min mo tion antydde jag, att jag icke var oberedd på den ut gång, som Höglofl. BankoUtiskottets nu föredragna be tänkande uivisar. Det är en gammal anmärkning at man i vårt land är obenägen för förändring af gamla och genom bruket häfdvunna vanor, äfven der refor men finnes vyttig och af grundade skäl påkallad Önskligt vore, att samma obenägenhet äfven ri jlesig då frågan rörer skadliga och overkställbara så kallad reformer. Men till saken. Jag hade åtminstone väntat att d af mig anförda skäl blifvit bemötta med något försök till vederläggning. Men i de hufvudsakligaste dela; saknas alldeles en sådan. Så vidiöres alldeles icke den i sakens natur grun dade, och af all erfarenhet bekräftade satts, att bru ket af småsedlar i ett land är skadligt för bibehållan. det af ett reellt myntvärde, och smånicgom under: gräfver hvarje realisations framtida bestånd. Så bekostas icke ett ord på underkännandet, om det vore möjligt, af de auktoriteters vitsord, hvilke af mig blifvit åberopade; och hvartill ännu komme sedaast, eller 4843, församlade herrar revisorers, då motionen agafs, mig icke bekanta omiöme och till styrkande. Så bomötes den af mig, och äfven af herrar revisorer framställda mening, att de 30,000 Rår Bio, som småsedlarnes tillverkning årligen medtager, onödigt vis bortkestas, endast med den indirekta anmärkning, att utmyntningen af smärre silve mynt äfven fordra: dryga kostnader. Det är likväl bekant, att en stor del af bankens ru inneliggande reella valuta, större än som motsvarar alla nu uteföpande småsedlar, består a! mindre silfvermyntsorter. Kostnaden för deras myntning är derföre redan gjord och i räkenskaperna afförd, samt kommer ej vidare i fråga. Härvid må tilllåtas mig erkäana, att jag icke förstår Utskottets påstående, att förlorandet af etti allmänna rörelsen gävgse silfvermyrt är en förlust, icke blott för den enskilde, utan ock för banken, (i motsatts neml. till den vinst banken skördar genom förstöring af hvarje dess utelöpande sedel). — Ty sedan banken med sitt reella mynt, enligt sin pligt, ialöst sin skuldförbindelse, ir myntet icie mera bankens; och dess förlorande