Aftonbladet – 26 oktober 1844, sida 2

detta sätt de årliga utsifterna till utlän aingen med 3 å 4 millioner riksdaler banko, för ladugårdsprodukter, hvilka den svenska jorden alltför väl sku!le kunna frambringa i den mängd, att de ej borde behöfva köpas från främmande länder. Att vi nemligen gerom en förbättrad landthushållning skulle kunna fylla hela landets egna beho! i denna väg, och derjemte få ett betydligt öfverskott till utförsel, lider ej något tvifvel. Danmarks exempel visar oss åtminstone, att detta ej borde vara någon omöjlighet. Genom en förbättrad landthushållning har detta land kommit derhän, att det f. ex. år 1839 exporterade produkter af djurafveln till ett värde af 44,245 388 rdr bko, jemte att det af åkerbruksprodukter samma år exporterade till ett värde af 14 407,428 rår bko. Hertigdömet Holstein (76 sverska qvadratmil), kpappt så stort som Skåne (80 sv. qv. mil), eller lika stort med Mariestads län, exporterade nämnde år: råa produkter af djurafveln för 307 326 rdr bko föräglade 4,352,348 . x lefvande -p 2,273,332 S:a produkter af djurafveln för 6 939976 dessutom åkerbrukeprodukter för 4,546 705 S:a export af landtmannavaror 11,449,684 rår bko, utom. hvad som gick till Danmark ). Af dessa exempel torde vara klart, att det icke eller för Sverge skulle vara någon omöjlighet att producera åtminstone dess eget behof sf lacusårdsprodukter, om Jazdibrukarnes uppmärksamhet i tillbörlig grad, såsom sig vederborde, rigtades häråt. Det behof, som landet för pärvarande har, att årligen utifrån förse sig med en så betydlig qvantitet ladugårdsprodukter, untyder tillfyllest — för att begagna den om svenska landtbruket så mycket förtjente presidenten och statsrådet Poppii ord — matt landtbushållningen rå dethela dos oss ännu saknar den rigtnitg, hvarigenom den i ett land, der jordbruket vill betraktas såsom bufvudnäring, kan anses uppnått sin bestämmelse. Ty i ett jordbrukande iland kan landtbushållsingen endast då anses närma sig den siåndpunkt, hvartill den rastiöst bör sträfva, när produktesna af alla slag fy:la åtreinstene de inbemska behofven, i samma min desse uttela sig. När det nu: visar sig, att detta förhållande ävnu ej intröffir på Sverge, som likvål äger en vidsträckt, månsenstädes ännu glest bebodd och af fiuttbarhet miktig jordyts, så antyder detta, att fel och brister måste förefianas i sättet för jordens brukning och anordningarne dervid,; och nekas kan icke, att hos oss åkerbruket och boskap:skötseln i allmänhet ej äro ställda i det förhållande till hvarandra, som de borde vara. Det är bemligen ovedersägligen gifvet, att endest i den mås, som dessa båda modernäringar uppblomstra bredvid bvarsndra, kan Jandthusbållningen uppbringas till någon större höjd. Så länge landtbrukarens diktsn och traktan hufvulsakligen går ut på produktionen of spannmil, blir icke blott denna produktion ringa, utan äfven aftastningen af ladugården liten eller ingen. Också bar mer ön mången landtbrukare varit nog kortsynt att anse laduzgårdeskötseln för ett nödvändigt ondt, hvilket han väl önskat, men ej kunnat, undvara. Uppskattar man deremot riktigt, såsom sig vederbör, det otroligt mäktiga inflytande, som. boskspsskötseln utölvar på åkerbiukiets utveckling och flor, så visar sig saken fiåa helt annan synpunkt, — och alla länders erfarenhet intyga, att boskapsskötseln, rätt bedrifven, icke blott utgör den enda säkra grundvalen för ett lönande jordbruk, utan att den äfven i och genom dess egna produkter öppnar för landtmannen rika inkomstkällor.