Aftonbladet – 25 oktober 1844, sida 3

målet med den nådiga förordningen, hvilket med stad gandet om gesällbok och hvad i den bör införas ase en kontroll på innehafvarens vandel. En fjerde ut väg erbjuder sig väl för en medellös gesäll, som för !erat sin vandringsdok, icke kan erhålla något arbet och måste qvarstadna tillå nödiga upplysningar on hans förra vandel itgått; han kan neml. anropa men niskornas barmhertighet om medel för att uppehåll sitt 17. Men då är han, enligt 10 6 af. den nådig: förordningen, . rörfallen, att som .passlös behandlasp det vill säga: man kan: på bonom tillämpa lösdrifveristadgan, kasta honom i fängelse, förpassa honom med en. fängtransport lill sin hemort ö: 8: v.; hvilket allt på hans framtid kan hafva ett oberäkneligt skadligt isflytsnde. Nionde: af den Kongl. förordningen stadgar, au pass för gesäll endast får utfärdas för viss resa samt att i det skall utsättas orter, dit gesällen vill begifva sig, den väg hsn ämnar taga, äfvensom tiden, inom hvilken hap, så vida ej resan genom sjukdomsförfall e!ter annan giltig orsak varder afbruten, antages böra framkomma till bestämd ort. Genaom denna föreskrift har den rättighet, som i 44:de 8 nådigst blifvit beviljad gesällerne, nemligen att få färdas med gästgifvareskjuts, blifvit i hög grad inskränkt, alldenstund gesällen, för att tiden för ankomsten: till destinationsorten må vid passets uttägande kunua bestämmas, ovilkorligen måste välja emellan att gå eller åka hela vägen, då någon annan säker beräknirgsgrund för sannolikheten af framkomsten till ort och ställe på utsatt tid icke finnes. Största fördelen af den i 14:de :a gesäller nådigst beviljade rättighetenvar den, att de, allt eter årstidens, väglegets och kroppskonstitutionens beskaffsnhet kunde tå färdas till fots elier fortskaffa sig medelst gästgifvareskjuts. Denns har nu så till vida gått förlorad, att gesällen vid sin afresa fråa förpassningsorten icke har fritt val, att, på sätt hans omständigheter medgifva, bestämma sin resa. Visserligen kan ham, för att sedermara kunna träffa sitt val, 2llid föregifod, att han ämnar göra resan till fots, hvarigenom han då erhåller tillräcklig vid för dess fullbordande; men han afviker då från Sanningens grundsatser, eller rättare, lagen tvingar honom i ett fall att afvika från desamma för att han skall få tillgodoräkna sig sin i ett annat. fall i den medgifea rättigheten. Ett dylikt vacklande mellan sacningens och rättvisans hvarandra här skenbart motsägande principer, ett sådant dagtingande med samvetet kan aldrig på individer utsfva något godt inflytande. För öjnigt kan det aldrig gerna annat än djupt smärta den klass af medborgare, till hvilken undertecknade höra, att se just sig blifva ett undantag från den allmänna regela, likasom om vi och våra medbröder på något sätt förverkat vår del i den personliga frihet, som rikets grundlagar tillerkävna hvarje annan landets rättskaffze innebyggare. Ivgen annan oförvitlig, icke misstärkt medlem af samhället får i sitt pass föreskrifvet den tid, inom hvilken han bör framkomma till destinationsorten; detta beror helt och hållet på hans eget godtfianande. Ibland den ringa men talrika klass af Eders Maj:ts trogne undersäter, hvilken gesällskaperne utgöra, finnas visserligen sådana individer, hvilkas oregelbundna uppförande kurde göra särskilda kontroller nödvändiga; men må då dessa, grundade på pass och vandringsböcker, tillämpas på dem, och icke på alla i gemen; icke på sådane personer, hvilka, ehuru obemedladsa och siåernide på ett af samhällets lägre trappsteg, dock sätta en ära i att vara ansedde för redlige, ordentlige och rättskaffae medlemmar af detsamma! S 10 stadgar, att gesällen hvarken må afvika från den i passet betecknade vägen, eller genom tiggand: eller pockande söka förskaffa sig mat eller herberge, eller på axnat sätt besvära allmänheten, ej eller utan laga skäl uppehålla sig längre på resan än i passet fiones utsatt. Sker någotdera hära, är gesällen förfallen att såsom passlös behandlas. Dessutom stadgas i samma S, att hvar och ep, som af gesällen finner sig besvärad eller förnärmad, eger att anteckna förbållandet i gesällens pass, hvilket denne är skyldig alt i sådant ändamål på an:ordran genast förete, vid vita af 3 rdr 146 sk. banko. Det är i synnerhet deona i den Kongl. Förordningen, hvilken väckt gesällskapernes djupa och stora besymmer, -aildenstund mnåstan hvar och ena annan samfundsmediem genom den göres till en godtycklig domare öfver den vandrande gesällens handliagar. Afviker han från den i passet utstakada vägen, t. ex. ör att besöka en nära. enhörig eller vän, så har han sjort sig förfallen att såsom passlös behandlas. Kommer: han sept eh afton, kanske i hård väderlek och svårt väglag, uttröttad af dagsvandriagen till en gästgifvaregård och fordrar, när ej böner hjälpa, att mot betalning erhålla nattherberge, så väntar honom samma öde, ty den nådiga förordningen tillåter honom väl att begagna sig af gästgilvareskjuls, men icke af de öfrige beqvämligheter, en gästgifvaregård kan hafra alt erbjuda. Synes af passet, att han uppehållit sig så länge på resan, att han omöjligt på den deri utsatta tidea kan hinna till sin bestämmelseort, så befinner han sig, om det så faller en kitslig hållkarl ler fjardiogsman in, i samma olyckliga ställning; ty varmed skall han, främlingen, kuunva styrka de laga kälen till sitt dröjsmål? Har han inga penniogar, ngenting att ayttra, hunpgern rasar i hans inetfvor och kölden skakar hans sparsamt betäckta kropp, ochl. an då för Christi skull ber en like om: en bit bröd, m en tallrik varm vattenvälling, om ett tak öfver ufvudet till skydd mot ovädret — så, ja . ... sål ör hän sig åter skyldig till ett lagbrott: han alig-l fern. han besvärar,, och följderna af denna hans frivilliga handling stå att läsa i den Kongl. Förord-1 ingen. .... O, Ers Mojt, tillgif oss nådigst denli jertskirande, söaderslitande bitterhet, som .emot vårli ilja ligger i denna skildring! Den har sin motbpildi j 1 f ( 1 verkligheten; den är grundad på sanning, på de oundikliga fö!jderna af dan Kal. Förordningen, om dess 10 g all sin vidd tillämpas. Dess bokstaf dödar; den bjuder idividen att qväfva til och med naturens röst, sål: ida han ej vil sätta sin timliga välfård på spel, vill fventyra att blifva hekandlad sisom en förhrevtara. :