Aftonbladet – 25 oktober 1844, sida 3

paste underdånighet att nalkas Edcrs Majestäts thron, fullt och innerligt öfvertygade om, att, då vi ej sjelfve afvika från de:s rena grundid, få orsakerne till den klagan och de bekymmer, som vi bär nedan våge anföra och: framställa; behjertade och-afbulpnes Kort före Eders Mojestäts uppstigande -på svenska thronen, eller d. 46 Januari innevarande år, har, ptill inskränkande och ordnande af gesällvandringen; utkommit en kongl. förordning; hvars gagneliga och vackra syftemål vi hvarken förbise eller viljeförneka, men, hvars ordagranna och stränga tillämpning i alla detaljer skulle, då den ålägger en del af statens barn en mängd skyldigheter utsn deremot svarande: rättigheter, göra dem till ett slags Päriaskast, föga bättre lottad än den, hvilkens medlemmar efter utstånden strafftid utsläppas ur fingelserna för att söka inträde i det samhälle, mot hvars lagar de förbrutit sig. . Såsom talande skälför denna vår åsigt; våge vi i djupaste underdånighet anföra 4:0 tredja, 2:0 femte, 3:o nionde, 4:0 tionde och 5:o elfte SS af ofvan citerade nådiga förordning. I 3:dje ålägges vid 3 rdr 46 sk. vite hvarje handtverkårö eller slöjdidkare i riket, hos hvilke geI säll arbetar, att, vid afskedstagandet, i gesällboken införa, huru länge gesällen hos honom arbetat och huru han sig under tiden uppfört. Att ingen mästare vill göra sig skyldig till brott mot dettalagbud, derom kan man vara fuilt förvissad; men en annan fråga är: om hvarje mästare alltid ger ett sanningsenligt intyg om gesällens uppförande under den tid han hos honom innehaft kondition? Underteckaade skulle helst önska att kunna besvara denna fråga med ja; men, ty värr, har erfarenbeten redan, gifvit vid handen, att svaret måste utfalla nekande. Det behö:ves icke mera. än att en gesäll till en kitslig mästare låter undfalla sig ett sjelständigt yttrande, eller att han någon gånvg yttrar sitt rättvisa missnöje öfver klent kosthåll, däliga sängkläder, eller någon annan dylik småsak — och man kan vara fult förvissad om, att, vid. afskedstagandet, epitetet stursk, näsvisp, oförnöjsam), e. a. d. erhålles sågzom nota charscteristica i vandriogsboken. Till hvem skall den förorättade gesällen då vädja? Den kongl. förordningen ger honom ingen : anvisning till något slags autoritet, inför hvilken han kan anföra klagomål öfver sin f. d. principals orättvisa förfarande, lika litet som den stadgar något straff för den mästare, som låter ett sådant komma sig till last. Gesällen måste åtnöja sig med det betyg, han erhållit, och på vinst och förlust åter begifva sig ut i verlden för att hos en annan mästare söka sin lycka. Men hvem vill, utom i yttersta nödfall, i sitt bröd taga en person, hvars vandringsbok utvisar att han är stursk;, näsvis och poförnöjsam) ? Iagen. Hvad blir följden? Jo till en början måste den förorättade gesällen, för att på ärligt sätt kunna lifnära sig, tilgripa sia lilla sparpennisg; när den är slut, de få dyrbarheter, han möjligtvis kan ega; derefter de klädesp!sgg, som kunde bereda horom tiliträde i det mera bildade samuadslifvet, och slutligen till oc) med dem, med hvilka han på sin vandring skulle skydda sig mot klimatets bårdhet och väderlekens omvexlingar. I ett så utblottadt tillstånd har han ännu svårare att erhålla någon konditiop. Menniskorna fästa sig i allmäsbet så mycket vid det yttre. Med en sliten eller lappad drägt, i hvilken den vandrande gesäller, på sätt vi bär ofvan i underdånighet vågat antyda, blifvit nödsakad att visa sig, förenar en mästare så lätt misstanken om ett oordent!igt lefnadssätt; det ofördelaktiga betyget qvarstår des:utom ännu i vandringsboken; det jemnföres med den arbetssökandes torftiga och kanske äfven sjukliga utseende, och resultatet af jemnförelsen blir: Jag har icke något arbele för herrna. Denna scen förnyas gång efter annan; kroppsoch tjälslidanden kasta vandraren på sjuklägret, kanske i en lada eller något annat uthus; han genomgår möjligtvis sjukdomep, genomgår den för att gripa till tiggarestafven och med dea invrätas i ett fängelse bland de gröfsta förbrytare, utan att sjel! hafva förbrutit något anrvat. än att hafva ådragit sig en kitslig principals klander. soc. s Målningen är mörk, men sann, och om man äfven antager, att dn kunde träffa in på blott en enda individ, så vore detta enstaka fsctum nog, för att förmå en rättvis och menniskoälskande regent att uodaprödja anledningarne til dess förnyande genom ett noggrannt afvägande af mästares och gesällers ömsesidiga rättigheter och skylkiigheter. 3:te af den nådiga förordsingen stadgar, att om gesällbok förloras så får i sådant fall en ny icke utfärdas förr, än tillgängliga underrättelser om förra bokens innehåll och andra för ändamålet nödiga upplysningar erhållits, -hvarmed-antecksingarnoe i den nya boken böra öfverensstämma. Huru denna i hela sin vidd skall, utan krävkande afindividens rått, kunna tillämpas, är för uodertecknade nästan omöjligt att inse. Omt. ex. en dylik bok, antingen genom stöld, eller under egarens vendriagsfärd, eller under en vandringen iråkad sjukdom, för honom går förlorad, och ban detta förhållande på vederbörlig ort anmäler, hvarmed, om han isga tärpenningar har, skall han uppehålla lifvet tills underrättelsen om förra bokens ionehåll och Andra för ändamålet nödiga upplysningar erhållits)? Afven härom lemnar den kungliga förordningen både honom och vederbörande auktoriteter i ullkomlig. okunnighet. Skall gesällen genast, när ett sådant missöde utan hans förvållande drabbat honom, räda i häkte och der bespisas med fåagkost tills nöliga underrättelser om dena förlorade bokens innehåll munnit iohemtas, eller skall han, om han möjligtvis ger några klädespersedlar utom dem, som skyla hans rakonphet, till hvad pris som helst afyttra dessa, för ut stilla sin hunger, eller skola auktoriteterna, sedan : le på hans pass antecknat att vandringsboken förkomnit, låta honom fortsätta sin väg, utan att meddela ionom någon ny sådan? Hvilkendera af dessa frågor om besvaras med ja, så gar detta ja, satt i verktällighet, alltid ett rättsvidrigt resuktat. I första falet nemligen häktar man en individ, sam icke begått ågon förbrytelse; i det andra åter gör man ett iadiekt ingrepp i bars eganderätt, derigenom, att man tan laga chäl fas vunaAn bananen nd4s Uf åå. so 8 0