Aftonbladet – 23 oktober 1844, sida 2

Jag Ht HILL all DAtlOUad CW CR CIROL UC fUforaatta åtgä derne till hämmande af inrförsen af utrikes varor, som i avledving af hvad sedermera under diskussionen förskommit, jag nu anser mig böra anföra. Den :tat som irgenting vill köpa :år också ivgenting sälja. Om således införsetn af utlänsska varor genom konstlade åtgärder inställes eller försvåras, så måste det hafva ett menligt inflytande på utfö seln af våra egna exportvaror. Beklagiizen har redan genom en ogynsam kosjunktur afsättsinzen å utlänska marknaden af vår förvämsta exportartiksl blifvit betydligen förminskad. Det torda då vara så mycket nödigare att tillse, dest icka äfven asättningen af vår dernäst vigtigaste ex.ortvara må mö:a binder och oligenhet. Det är kändt art i Eoglsnd för icke längs seian vidtog: en reglering i a seende på infö-se:stullen af trävaror. Det har ansetts att danna reglering varit gynn sam för europeiska trävaror, så att de derigenom lät:are kunnat uthålla täflan med den på Canada. Sådane tilldragelser hafva ock i handelsverlden på sdnare tid företett sig, de der genom ministeriella förhandliovgar erbå!lit någon vigt. att anledning ic:esaknas till den farhåga att. om mera restriktiva åtsärder vidtagasi de länders tul!-!agstitning, med hvilka Eng land står i handelsörhållanden, sådant kunde för dessa länder leda till undantag eller inskränkning i da fördelar, som genom förrberörde reglering af engelska trävarutullen i allmänhet medgifvits. Jag hemställer till er mice herrar, om icke detta vore att förskomma ett mindre ondt med ett större. Jag ber slutligen få fåsta uppmärksamheten derpå, att fråga kommit å bane om handelstrsktster äfvsn med andra länder, till fördel för vår trävaruexport; men äfven dervid kunde det möta svårigheter, i händelse vi antoge mera restriktiva grundsatser för vår export. Jag anhåller att dessa ytterligare anmärknicgar måtte få åtfölja remis:en. Hr von HARTMANSDORFF: Jag beklagar att jag måste vara af en annan mening än den siste värde talaren; men jag kan icke förneka en övertygelse, som jag så lärge hyst och hvilken ännu är hos mig lika liflig. Saken skulle vara mig likgiltig om icze fåderneslandets väl vore i fråga; men då så är, måste jag ock försöka att kämpa för en sak, som icke är min utan det allmännas. För egen del tror jsg alldeles icke på verkan ar de så kallade ömsesidiga eftergifterna stater emellan, ej heller på den satsen, att den som icke köper, icke får sälja. Om man tager exempel af ett mindre förhållande, så inser man lätt huru dermed hänger tillsammans. Om jag tänker mig ett vanligt torg i staden, eller en marknad på landet, så är det klart, ett den som har bästa varan och säljer för bästa prisst, får afeättniag, antingen han på det torget, eller den. markuaden, köper någonting annat i stället eler far hem med peanniogarne i sin ficka. Man svarar. annat är förhållandet emellan den ena staten och den andra; vill man hafva någon eftergift i tul! på ena sidan, så begär den andra staten något motsvarande på sin sida, och man nödgas göra utbyte af fördelar samt se till antiegen man derpå vinner eller förlorar. Sådana afhandlingar skedd lättare förr, emedan näringsidkarne i hvarje land då egde mindre kännedom om förhållandet hos andra och således mindra visste att iakttaga egen fördel än för närvarande. Nu är det nästan ogörligt för någon regering att medgifva något annat än hvad näringsidkarne sjelfve finna nyttigt. Uaderbandlingarne, de må föras aldrig så väl, kunna emot den ögonskenliga fördelen intet uträtta. Sker någonting annat så kan man nästan förutsätta att fördelen stannar bos den starkaste. Jag vill blott anföra ett enda exempel, nemiigen af handelsförhållandet emellan Frankrike och Belgien. Jag råkade för ett par år sedan vara i Paris, just då när underhandlingarne derom drefvos, och hörde dagligen omtalas med hvad nit de sköttes från Belgiens sida. Saken ansågs då, likasom afsättning ännu är en lifsfråga för Belgien. Man vet att dess drottning är dotter af konungen i Frankrike. Hans måg kom sjelf dit för att bedriva sitt lands angslägenheter, och man trodde att svärfadern gerna hade gjort honom till viljes, om Frankrikes intresse varit törenligt dermed. Men detta lands näringsidkare, serdeles i de nordliga departementen, uppreste sig deremot; franska regeringen måste rätta sig efter deras fördel, och underhandlingen s!og ut till Belgiens skada. Utan tvirvel går det så för hvarje annat land som försöker dela vinst med ett starkare. Jag tror således satt hvarja stat måste se till att ban tillverkar goda varor och säljer dem för billigt pris; ty sker det, så får han afnämare utan traktater, sker det icke, så blifva underhandlingarne fruktlösa. Grefve FRÖLICH, D.: Denna diskussion torde på det heia icka blif-a utan sin nytta, emedan den kan visa att åtskilliga olika tankar i detta så många gåvger debatterade ämne ännu finnas qvar och att de yppersta statsmän detta bus innesluter ännu tvista derom. Det torde således vara lämpligt att nu, irnan frågan går till utskottet, en och annan vidare anmärkning derom göres. Jag begsgnar för:t med nöje tilfälet att få förena mig med den sista värde talaren om hvad han först yttrade, nemligen att reciprocitetstraktater stater emellan numera sällan an-es lävda till ördel för det land, som i politiska krafter är underlägset, men då jag gjort detta medgifvande, anser jag det vara min skyldighet att förklara, att om br FåhrRus andragit detta icke fullt grundade argumept ör att besvara et föregå-nde yttrande at hr Nordenanckar, så att argumentet skulle kunna anses nästan såsom ett argumentum ad hominem för alla dem, som ega träv-ror att exportera, och sålunda äfven af dem upp attats, så var I-kväl det öfrisa som af br Fåhreus yttrades, neml. om nödväsdigheten att låta handeln rg era sig sjelf. så riktigt. att jag tror icke sonningen deraf bör försvagas af den anmärkning br von Hartmansdorff nu efteråt derom gjort. Jag ber hr von Hartmansiorff om förlåtelse om jag vid detta tillfall bar trott honom icke böra få sista ordet. Jag erkänner bans nit för den sak han förfåktar, och det är iogen i detta bus obekant att det är restriktioner i handein som han förfäkter, likasom skyddssystemet. Men, mine herrar, oaktedt den grundsats jag ämnar förfäkta redan genom hrr Bjertas och Fåhrus yttranden blifvit be yst, ber jag dock a.t få kläta dena ien annan form. Jag t:or att man skulle kunna uppstä la argumentet så: antingen vilja Svenskarne hafva utrikes handel eller vija ce det icke; vilja de hafva utrikes handel, så måste de tillåta da handlande att handla såsom med deras fördel överensstämmer. Att föreskrifva huru och hvad de skola köpa är ett försök som ofta blifvit gjordt, och som alltid ländt icke till Ide bandlantes förlust, mea till det lands förfust, bvar