Aftonbladet – 22 oktober 1844, sida 2

före meddelar Diet icke dem, 1 stället lIOr sina ensidiga berättelser? ———tO— — För bikupan har genom en insändares välvilja upplåtits ett nytt Arkadien, hvarirån svärmen i går börjat draga honung, enkannerligen till sina prelaters hugnad. Detta Arkadien är en socken i Norrland, som är större än åtskilliga hertigdömen i Tyskland, emedan den innehåller en areal af 36 qvadratmiln — Dessa 36 qvadratmil bebos dock endast af 400 bönder, nybyggare och torparen; alltså af 44 ungefår på qvadratmilen, hvilket Biet med rätta anser vara glest bebygdtn. Men hufvudsaken är, att i den glesa bygden råider ett utomordentligt förtroende mellan pastorn och församl nzsboern:; att man der har inga smiherrar af bonde eller annat stånd,, och framför allt att man sköter föga om riksens apgelägenheter, hvilka de i sin enfald ej anse sig kunna rätt bedömman; att iler ej finnas några förståsigpåare, som förkunna riksdagsnyheterp, och att ej mer än ett enda Aftonblad finnes ivom socknen och detta hinner ej längre än till ståndspersonerna, hviika sistsämnde således lära vara stora herrar, då inga små af något stånd finnas. Endast som ett echo mellan våra berg,, heter det slutligen, ha vi hört omtalas stora ting, som skola vara å bane i stad och landx. Af förestående inhemtar man således, att beståndedelarna af ett Arkadien äro följande. 4:0 Bör det vara glest bebygdt; 2:o bör der ej finnas några små, utan endast stora herrar, och i synnerhet intet Aftonblad; 3:0 bör man ej sköta om rikets 2ngelägeuheter, och 4:0 icke hafva nåsra förståsirpåare, men väl ett echo. Knuten och slutsatsen af alltsammans är dock dea, att Biprelaturen fått tillfälle åberopa det der förtroendet emellan pastorn och hans sockneboer (allmogen och de stora herrarne iag!usive) såsom ett rgumentum ad hominem mot det Consistorium Generale, som representanten Huss i Bondeståndet föres!agit, och mot hvad han yttrade då han väckte motionen. Häirvid är blott att anmärka, att beklagligen alla socknar i rikat icke äro så arkadiska, som den ifrågavarande, och att måhända ieke heller församlingen i ella har ett så uteslutande förtroende till sin pastor, hvartill skulden möjligen kan livga än å dena ena än å den andra sidan. Hela den vsekra beskrifningen är således mindre värd såsom argument än såsom idyll. Men också är den sednrare så fuliständis stt den bräker.