Aftonbladet – 21 oktober 1844, sida 3

och fullöjer något annat i lifvet eller i politiken än sitt offer. Det är olyckligtvis i dessa bräst uppiända af sådana känslor, som Ludvig Filip ha att ingjuta kärleken och sktningen för sin dyna sti, och detta kan han icke göra utan att till er viss grad smeka och tillfredsställa derrs grundösa batfullhet emot Eagiand.s Den engeiska tidningen har här, såsom det synes oss, på ett ganska träffande sätt karakteriserat den närvarande falska ställningen af opinioner bos en stor del af de inflytelserika partierna j Frankrike. Hvar och en, som öaskar frihetens och civilisationens framskridande, kan icke annat än älska det franska folket för dess hjeltemodiza uppoffriogar för iderna, förutan bvilka menniskoslägtet. sannolikt i detta ögonblick hade sjunkit långt tillbaka under absolutismens jernspira och prestväldets mörker. Men det har blifvit en följd just af den falska ställning, som Ludvig Filip efter silt tillträde till regeringen intagit till folket, och af det dynastiska intresset som den ofvanstående artikeln vidrör, att deona fransmännens brinnande håg för det ideella och för framskridandet råkat på en aväg, der fåfingan och de ännu qvarboende minnena af den plilla korporalens eröfringspolitik begagnas af den närvarande regeringens sluzhet på en gång såsom ett medel att befästa dynastiens välde och afleda uppmärksamheten ifrån de inre politiska reformer, af hvilka Frankrike likväl ännu har stort behof, för att upprätthålla sig i spetsen för civilisationen. Förr än detta begär eter en fåfång yttre ära hinne: fördunsta, är icke nåsot serdeles för de öfriga folkens sak att hoppas. Men det skall icke dröja lävge förrän detta anträffar. Det franska folket skal! soart varseblilva, att det alltför dyrt får betala tillfredsställandet af en sådan passioa och hos detsamma har redan, under de fredliga yrkenas utöfning, uppvext en generation, som börjar alltmea inse att både Frankrikes och andra länders fördel endast är att hemta under fredens, humanitetens och den kristna menniskokärlekens skyddande hägn. Nör denna känsla först hinner göra sig gällande, då skall Frankrike åter icke med svärdets och krigsfacklans förstörande verkningar, utan med grundsatsernas och exemplets makt verka på Europa till realiserande af rättsillståndet och det sköna mål, hvarefter tidsandan sträfvar.