Aftonbladet – 17 oktober 1844, sida 3

I hela Sebadellia hade jag ingen menniska, åt hvilken jag kunde förtro mitt bekymmer och af hvilken jag kunde begära råd. vÄndtligen kom jag ihåg vår husläkare, den ådie doktor M.illo. Jag förtrodde honom vår kärlek, sennor, samt mina misstankar. Länge srubblade den värdige mannen på hvad som gzupde vara att göra. Egentligen kan j:g väl icke gilla er böjelse, sennora, sade han till slu; medlertid då dec mannea som ni älskar icke är någon fransman, så skall jag väl fundera på saken, för att sedan kunna bisti er med mina råd. — Sök, för det första, att utforska er t:ot, för att komma underund med hvad hon kan ha i sinnet, så att vi kunna taga våra mått och steg derefter. Jag gjorde såsom doktorn anbefellt mig, och den bhämndfulla donna Uriea förrådde alltiör tydligt sin merdicka plan, väl icke direkt, dock så att jag mycket väl gissade dertill. Åtta degar voro förflutna. Donna Urica blef allt epträgnare, att jag skulle skrifva den olycksaliga inbjudningen till er, och hotade att :jelf öra det, ifall jag icke ville. Med tungt hjerta och darrande hand skref j2g, och brefvet kom er tiilhagcda på den vanliga vägen. Leka så ifrigt som donna Urica, underrättade doktor Manillo sig om tiden, som jag bade uts:tt till ert iofinnande i trädgården. Han lofvade att sjelf komma dit, i afsigt att varna er för min tanis förföljelser, hvarefter hen ämnade ha ett längre samtal med er, för att utforska edra tänkesätt och edra förhållanden. Men döm sjell om den ångest som bemäktigade sig hela min själ,