Aftonbladet – 15 oktober 1844, sida 1

dära förgväfd, ända till dess den friare stotsförjsttnvivg, som tillkämpades 4869, åter börjat bringa detta -lement i verksamhet, — en vatksan het. som i detta ögonblick bunnit till den Iflighet, au den urgamla demokratiska anda, som i fordna tider karaktiserade Svenska folket, åoyo utbreder s!g öfver nationen, och redan har mäktiga kratter inom vår nuvsrande represiotation, ehuru litet da stela och själlösa formeroa verit egnade att uppräcka och utbilda dem. Nyssämnde författare säger på ettännat ställe: ÅAil lag, som skall verka välgörande för ctt folk, måste vara uppeprungsn ur detta folks eget inte lif Lagen är, å att säga, den gestalt, i hvilken sambällets inre väsende förkroppsligar sig; den kärna af rätt, som fördold ligger till grund för det: skiftande spelet af menskliga frihetens verksamhet, tiger form och uttryck i lagen, när den långsamt, men ssikert bilder sg ur sedvänjsars moderliga sköte. Derföre bär ären lagens aniete i drag och uttryck pregela af folkets ka-akter; mångfaldig såsom menniskogestsitens olika ormer, hänvisar des likväl alkid, 1 ksom denma, till beskaffenheten af det inre lif, hvars klaraste uppenbarelse den är,. Man kan ej acvvet än instämma i denna rigtiga Isigt af ett lands lögar; och jag utber j mig att härifrån få leda uppmårksamhetea på tendersen af det inre li,. som i närvarande ögonblick uppenbarar sig inom Svenska nationen. Då man yrkar det beståendes rätt till förmån för våsa etåodsforI mer, så tror jag pemligen, att man för mycket håller sig på ytan af saken; ty former ä o döda och opytItiga utan det nyss omtalade icrs lifvet. Om det sednare ter en by rigtning, så medor jag den åberopade författaren sagt, att de förra måste låmpas derefter; och jag delar deuna övertygelse med hozom. Om si su. utan ensidighet, undersöka den nästan coliga anda, som mer och mer uppensarar sig bos massan ef vationen, det återvaknade lifiga intresset i ör staters apgelägerheter, dena rörlighet, med hvilken volitiska åsigter framstå och fortplanta sig, den bhäft:ghet, med hvilker det politiska inflytardet, å ena sdan vill utestutarda bibebållas, och å den erdra sträfvar att göre sig gällende; så torde vi blifva ensa om, ett allt detta bavisar tillvaron af ett beslåenden örhå!lsode i nationens ,iere li: hvsrvä vi måste vöra aseende vid den stora reform, som är i fråga. Hrilket ör då detta bestående förtållan4s? Jo, em djupt iarotad, bos hvarja medborgsre ianeboende känsela af sin rättighet att deltega i efeörandet at för derneslandets avgelagerheter. Denna kåssts, urgammal i Sverige, fick åter lut genom den friara andan i tår pya statsförlaltning, och bar, ebutu långsamt, redan utbildat sig til den grad, ät: någon återgång numere icke synes vara möjlig. K okb-ten och erfarenheten lära oss, att, då ea nations gripits i massa af ea tarke på sakoaden af en bijtig rauighet, så tillhör det de lagstiftande matternae i sam hället att iyssna till denna tanke, och på laglig väg gifva efter for de anspråk, som rättvisan ej kas förocka, såvida Iman ej vil äfventyra en strid, der segrers sltiernativer äro å ena sidan, den vaknade netiona!andans updoertryckarde, och, å den andra, dess utbrytande i ha:dlng på ett sätt, som ban rubba samhället; lugn ch statsörfsttningans bestånd. Msn har bär så mycket åberopat den Franska revolutionen, alt jag tilldter mig i bortbet återkalia i minnet da rioga konc:ssioner från aristoktratiens och presterskapets sida, (ty Eorungamakten bade ställt sig i beroendo af dem), sam, i tid medgifna, då hade kucnat lugva och tillredsstilig det oroliga foket, då det, uppfattande i massa en stor ic,. som låsgssmt utbildat sig i Franska nstionens inre li, slutligen uppträdde i handling och begärde afseende på de politiska rättigheter, som det saknade. Hsarthän det envisa motståndet slu:ligen förde, veta vi. Då korcessiooer omsider ville medgivas, var det för sent. Folket tog sig rätt med våld, och på ett sätt, hverom de blodiga häfderpa vittsa. Jag har äberopat detta exempel, för att visa, huru en stor och ädel id, då dan uppfattats af jen hel mation, kan i tillämpningen råka på villovägar och gå örbi det asedda målet. om ej lagstiftningen uppfaitsr des: anda, och på frediig väg iaförlifvar den med den bestående stetsörfattningen. Det vaknade medvetandet af politiska rättigheter jag omasämnt, torde ej kunna bestridas; men jag fruktar, att alla de, för hvika denna nationalandans demokratiska syftniog är obeqväm, ännu göra sig den fö hoppning, att kuana hejda eller alldeles förqväfva den. Min öfvertygalse är, att detta är omöjligt. Ånvu må deg vara bos mängden duntel och outbildad; men denna art af känslor växer ned en otrolig hastighet, när d-n ce gång förmått arbdeia sig fram til! det stadium, hvari den nu befinner sig inom vårt land. Don har samma ezopskaper, som det frö, man om hösten lägger i jorder, hvilket hastigt rotar sig, men hvars svaga brodd bortvissnar i viaterkölden; vären kommoar — roten !a:ver och slår ut nya och talrixa skott, och när sommarsaiev uppvärmer jorden, spirar med förvånarde hastighet i höjden, och, Om ej plantan uppryckes med roten, bildas snart en frukt, som är mnödvåndig för vårt materiel!a lif. Så ock med frihetens stora id. Dess utveckling är nödvändig för en rations inre lif. Dess frö her länge legat i den svenska jordep. Vintren är öfrerständen, och det går :genom landet den glada aniogen, att sommarsolen jusi nu kastar siaa första strålar öfrer vårt fidernestand, och uppvärmer den redan utgrenade men låga plantan. Vi vet: bvad man menar med att upprycka med roten en stor id, som småningom utbildat sig i bjertat åf en hel nation, och vi känna äfven föjlirne af det elitid misslyckade försöket dertills Låtom ossderför vårda plantan och låta den i lugn utbilda sig, för att slutligen skänka oss de mogna och välgörande frukter, som äro oss nödvändiga t De? olika tänkande vilja gerna kalla detta språk frasernas. Mine Herrar! jag tror att det är sanningens. Den theori, jag vidrört, är erfarephetens och rättvisans. Jag avhåler att pu i korthet få tillämpa dan på frågan om represerfationens sammansättning genom s. k. allmänna val, — en tillämpniog, fom, i följd af hvad j:g yttrat, gör sig sjelf. De egenskaper som, efter mitt begrepr, böra ut-märka en nationalrepresentation, äro hufvudsaklige att hvarje representant kan fögas representera fäderneslandet, och ej blott en liten del deraf; att sjelfva valsittel icger representanten dotta högre och ädlare begrepp om sin bestämmelse: att, i följd höra, sam källets alla intresser, vid afgörardet af detäljfrågor, kuaza opatiskt afvägas mot bvarandra; alt representantens upphöjda ställtfög i opistonen vidgar hans I