Aftonbladet – 12 oktober 1844, sida 2

också skulle kunna antagas att alla de, som göra al-färer i stort, äro ense om riktigheten af der princip, att rästan bör vara fri, så är väl detta på låogt när icke nog, ty det blefve då på sin höjd, för sådaneinom da stora städerna befintliga intressen, d. v. 8. för en liten del af folket, som frigifvandet möjligen skule kunna medföra de goda följder, Hr Hjerta å-syftat, under det att den förlägenhet hos skuldsatte öfver hela landet, hvilka nu, i följd af ofördelaktiga konjunkturer, äger rum, skulle än ytterligare stegras, och åtgärden förekomma den större allmänheten såsom ett privilegium på det ännu som förhatligt ansedda s.k. procenteriet. Eodast under en tid, då alla näringar äro i fullt flor och penningetillgången anses tillräcklig, torde förslaget med fördel utföras. Vår närvarande representation och dess förmåga att afgöra sådana saker, gör äfven denna riksdag till den minst lämpliga tid, för att fullfölja en sådan motion. Karsko anser Hr Hjerta, i likhet med Englands parlamentsledamöter, då de väckt en motion, som icke första gången gått igenom, att konseqvensen fordrar att de i påföjande parlament förnya samma motion. Eterdömet är ganska vackert, men man får icke glömma satt vår representation icke kan gå så konseqvent tillväge, utan att hvarje motionär, om han också i god afsigt väckta en metion, bör finna, att han gör klokast i att låta den hyvila flere riksdagar, innan den åter upptages. Alven dessa anmärkningar torde få ätföji till Utskottet. H: FREIDENFELT, E. J. C. Hvad hr grefve Fröich emot hr Hjertas motion behagat yttra, stt tiden il dena föreslagna lagförändringen ej vore inne förr, n natiocalrep:esoptationen hunnit bliva ombiliad, kan jag för min del ej gilla. Hverföre sku!le man af aationalrepresentationers ombildrnieg, hvilken äceu kan komma att dröja ganska länge, låta bero vidtagandet at en nyttig och nödig ändricg i lsgstiftvingen. om remligen den af hr Hjerta föreslegra är sådan? Jag ger intet giltigt skäl dertill, belst jeg icke kan fisca, att representationsfrågan står med förevarande legfråga i det sammarhang. att icke den sed.ere gerna kan afgöras före och oberoende al den förra. Då jag begärde ordet, gjorde jag detta i sfsigt att yttra mig will försvar för råntans frigif:anda, som, efter mia öfvertygese, vore en icka allena ryttig, utan äfven nödig ändridvg i tu gällande lag. Eburu flsre upplyste män redan hafva talat i denna sak, må det tillåtas mig att yttra några ord i samma ämne. Om man eftersinnar, hvaruti pensirgeräctan består, finaer man, att dena utgör des ersättning eller betalning, låntagaren lemvar långifvaren, för det den sednare på den förre till nyttjande öfverlåtit ett visst kapitel. AÅ denna räctans egenskap följer, att hvad en person, i anseende till rikedom eller större tilgårg på utvägar att göra ett kapital fruktbart, möjligen kan anse såsom låg eller måttlig betalnisg för kapitalets bruk, måste en annen, såsom miadra hbemsedlad eller sakvasde nyssnämnde utvägar, anse såsom en öfverdrifret hög betaloiog för detta buk. Botydliga skilj-aktigheter i räntans belopp skola således sanzolikt uppkomma, i händelse reglerandet af dessamma anförtvaa ft da anakilda intresseonas 1tillfiliga och OIMvexlande fordriogar. Att pu med legar siadga ett visst belopp såsom det maximum, hvaöfver rästan ej får stig2, är följaktligen att tillåta sig ot gansta stort inerepp i da enskilda rättsförhållavdarne. Detta ingrepp är icke allena orättvist, utan äfven ändamälslöst. Det är orättvist; ty det hizdrar en person att draga den största mijiga fördel af sin eger om. Den lag, som förbjuder kspitaliston att utiana ponningar mot räata, öfverstigande vissa procant, är föga rättvi-sare än den skul!lo vara, hvilken t. ex. fö bäde jordbrukaren att sälja sin råg eller sia hafra, elier hvad annan produkt som helst, över ett visst pris. Jag sade, att iogreppet också är ändamåilslöst, emedan de lagar, som hafva räatans reglerande till ayftemil, ofta gäckas och dessa gickerier äro så mycket svåraro att förekomma, som låntagare och låvgifvare, hvilvas intrcsse är ömsesidigt vid låaet, merendels komma öfverons om deras bedrifvande. Då, med öfverträdelsenaf lagen imedlertid ett äfventyr är förenadt, bir följdena naturligtvis den, att räntan, i stället för att sänkas, hjes, enär den af långifvaren måste betraktas icke allsna såsom en ersättvirg för det utlånta kopi-talet, utan ock såsom en försäkringspremis mot möjlig förlust i anledniog af det äfvertyr, för hvilket han utsätter sig genom lagens ö:verträdande. . Man iaväader mähända, att det ej är isestiftarons. fel eller bör räknas honom till last, att lagen eluderas och öfverträdes. Sannt, men det är dock sti tarens fel och kan med skäl räkvas booom till last, om han stiftar lag, der ej leg bör fisnas, och om h:n, under sitt nitiska bemödande att skydda enskild rät, så icgriper i densamma, stt han begår en verkiig orättvisa och derigenom förleder till brott emot lsgens bud. På dessa och öfrige afföregåenda talsaro2nörde skäl, förenar jag mig med dem, som önska hr Hjertas motion framgång. H: HJERTA , LARS: Jag beklagar, att jag ännu måste upptaga några ögonblick af R.dd. och Adelns tid med detta ämne. Det sker, för att bedja Hr grefve Posse om ursäkt att jag missförstått hans yttranda om antalet af de skuidsatto i landet; men jag torde tillika kunna hoppas att få qvitta detta misstag mot ett annat, som Hr grefven j:lf gjort, då han tyckt sig hafva hört någonting, som jsg ej yttrat, nemligen att jag sku!le ansett den föreslagna åtgärden bli:va i början betänklig. Detta har visst icke varit mia mening, och om något sådant usdfalit mig, så har det varit mot min vija. . Grefve Frölich har sagt, att de exempel, jeg uppräknat till stöd för min motion, kbålla sig inom en alltför liten och idskränkt krets, nemligor den, som angår den stora handels. Jag teger mig dock frihetea anse, att denna krets icaa är rå liiep, uch beder få fästa uppmärksarchiten derpå, alt det är den stora handeln, som isynnerhet verkar på förhållandet emeltan silfverfonden och sedeltillgången, d. v. s. på rörelsekapitalet. Men förhållandet är af icke mindre inverkan på do andra klasserna, och i detia afssende åtler jag, att byar och en täcktes besinna, buruvida det icke nu ofta händer, att en posse;sionat el ler ea bonde på landet måste, af saknad tillgärg pi ponningar, sälja sin skörd mot hälften al det pris, han kuade erhålla under ea annan ärsiid. Måne icko den förlust, ban dervid gör i brist på penniagar, äfven underkastar horom ett slags procenteri. Hada han haft tillgång på penningar mot en ränta, som visserligen i förbållande till den vanliga varit sågot högre, men i förhållande till det pris, byartill han, i brist deraf, måsta sälja sin vara, 1 lägre, oa dat 2 för honom en vinet: ech kan ju 1