Aftonbladet – 5 oktober 1844, sida 2

Ständer kan rättvisligen klandras. Måogsidigheten hos en nationalrepresentation är dess förnämsta dygd, och den vienes säkrast genom klassfördelningen, hvilken bättre än alla andra restriktioner uti folkets lagstiftning i massa ger garantier för de olika samhällsintressenas representerande, då genom klassval det icke kan blifva en möjlighet att från representation utestänga bildningen och de högre statsmannakunskaperne; likasom att alla yrken och öfrige samhällsförhållanden aldrig komma att sakna representanter för, så vida med Siånden inörlifvas allt hvad derutom fianes qralificeradt att deltaga i valen, hvilken rättighet endast i följd af klassfördelnizgon utan våda kan utsträckas till det längsta. Vi bafva derföre intet bebof af Ständsfördelningess förkastande såsom en bestående gruad för vår samhällsbyggnad; men riksdagens utseende och arbetssätt, sjeliva riksdagsformation tarfvar en oucdviklig förändring. Denna öfvertygelse uttryckte R. o. ÅA. uaxder sista rikedag, genom det vackra föredöme att ertjuda offret af dess sjolfskrifna riksdagsmannarätt, såsom den för närvarande utöfvas, på det hindret för en nyttig reform måtte undanrödjas; mena icgalunda kunde Svenska Adeln medgifva, att dess historiskt och polittskt vigtiga samt för dep konstitutioaelia monarkiens ärtlichetsprincip oumbärliga element skulle från nationalrepresoztation utgå. Man må säga hvad man vill om deasa Adelns koncession, så innebar dena endast en villkorlig eftergift för den nya tidens ford:ingar, att roäta sin styrka med den gamla. Det var nödigt att veta om reformen kunde betjena sig af offret och det skail lända R. o. Ad:s förutseende till heder, att den vågade lemoa sin existens på spel i radikalismens bänder, för stt återvinna densamma åt fåderneslandet med stadgadt anseende. Det var nödigt att medgifva experimentet, på det man en gång måtte klart inse den radikala reformens ringa ba!t och att ögorskerligen förvissa sig om demokratiers sträfvanda till ett helt annat mål, än den konstitutioaela monarkiens bofästande. Jag röstar mot förslaget. . (Forts. följer.) EE (1 2 4r ANFÖRANDE I BONDESTÅNDET AF RIKSDAGSFULLMÄKTIGEN BENGT GUDMUNSSON, RÖRANDE PENNINGEVASENDET. (Sut från gårdagsbl.) Ea hver vet att det är den urgarala, i alla verldens bandlanda länder och större städer brukliga bankirrörelser, som föranledt deisednare tiderna så kallade Bankernas uppkomst. Man fann att ju mera man tucde utvidga fonderra och interessera fl:ra i deras ördelaktiga azsvändande, ju större vinst kunde påräknas. Deraf uppstod tankan på stora associationer, för bedrifvande af bankörelse; och det var visrerligen icke underligt, att i samma mån som man lyckades förstaffa åt bankernas kreditpapp:r (kassabevis, depo:itionsbzavis, assignationer på andra banker, 0. 8. v.) en större gångbarhet, för:valiningarne äfven utsträckte rörelsen med dessa. Likväl lära, med få undantag, icke någorstädes banksssociaionerra, deis til följe af lagstadganden, dels af aktning för allmänhetens fordringar, vågat att helt och hållet frångå eller åsidosätta den egentliga principen, för dessa slags inrättningar, nemligen: emottagandet af folkets besparade medel, till fruktbargörande och förräntsing: ett bestyr, som gerom de fördelar det medför åt hela orter, menigheter och folkklasser, gör dessa inrättningar lika nyttiga för allmänheten som för deras egare. Så är likväl icke förhållandet med våra privatbanker. De hafva hvarken i sina statuter till åliggarde, att mot pågon billig ränta emottsga penningar, eller, sedan de fått tillstånd att förfärdiga och krivgsprids kreditsedlar, behof eller fördel af att besvära sig med en sådan, för folket likväl vigtig sak. De låta blott trycka sedlar, som räntelöst utelöpande erbjuda nog -äntavinst för stt lemna delegarne ketydligare utdelningsr, än någon räingsidkare i heta landet kan med säkerhet påräkna af de orsorgsfullaste cch bekymmersammaste handt:ringar eller med etora kapitaler tillvägabragte industriella företags Att dettaicke är synnerligen billigt, heldst då denna sedelutgifning är eit slogs olagligt monopol, inses lätt; och då derull kommer, att de många sede!sorterna besvära allmänna penniagrörelsen: att oxktadt allt hvad mar må säga om bankernas säkerhet och ordentliga förvaltniog, i sjelfva naturen af ett sådant monopol ligger fröet Lill dess öfverdrift: och att en oreda inom tarkrörelsen kan framkat!ia de svåraste olyckor för hela allmänheten, tom till stor de! icke har den ringaste nytta af? bankinrältnisegarne, då de icke göra olkets små kapitaler och kaossabehållningarne fruktbsra: så måste, förr eller sednare, ett slut kärpå göras. Alt likväl göra delta på en gångs, och utan att lemra de nuvarande bankerna någon utredningstid, t. ex. tre är, sådant vore icke endast obilligt emot dem, som, till följd af god tro på det tillåtliga i fö etaget, deri insatt sin förmögenhet; det skulle äfven skada en mängd låntagare i bankerna, som icke så tätt kundo få låca på andra kåll, o. e. v. Men det är just för att förekomma, ait i en svar framtid kri er skola inträffa, hvilka göra ett förhastadt och olyckligt slut på hela denna gu brukliga orättvisa och :ådiga barnkrörelse, som det är rödiat, att i tid återföra den, till hvad den bör och erligt lag borde vara.