Aftonbladet – 5 oktober 1844, sida 2

oförlåtlig grad okuwnig om bäde statsoch folkrätt. Minne R. o. A. skall underkastas detta misskännande omdöne, genom dagens betydelsefulla förhandling? Jag tror det ej. Hvad Sverges Adel tillförene gjort för Statens upprätthållande, skall icke gå förloradt för samtid och eftertid. Detta Stånd skall ej tillåta, att den konstitutionella friheten dukar under för en ultra liberal faktions öfverdåd, och för ett sådant må man väl rättvist benämna det radikala strävande till djapet af en allrådande demokrati. Beklagligtvis räknar denna liga alltför många sjelffirvillelsens off r, som medvetslöst slutit sig till domagogerna, kanska ännu känslolösa för det ok, som de draga, eller ock saknande mod att afskudda detsamma. Men det är R. o. ÅA. värdigt att med öfverseende ädelmod möta dessa motståndare till den lagbundna fiiheten och rycka dem j mte natiozen undan det välde, som hotande höjer sin jernspira öfver Svea land. Jeg menar folksuveräniteten, det grymmaste af allt tyranni, ifrån dec tid, då Aristides förvistes i landsflykt, derföre att ban på grund af sin höga dygd kallades den rättrådige, intill våra dagar, som sett demokratien dränkt i dess egea blodströmmar; och likväl är det-till detta djup af elände, som det nu omtvistade försaget kan föra Svenska folket, då demokratien, ifrån att vara statens lifsprincip, i sin öfvermeakt förvandlas till en all statsorganism förstörande kraft och anarkien slutligen påka!lar enväldets skyddsvärp. Sjelva partiets sakförare bäfva tillbaka för denna tanke; men de hafva en expedient till bands, den nemligen att förkaste detta förslag, sedan det först blifvit antoget. Så skulle, genom ea förhöjd cersu:, både valoch represeptationsrätten tagas från den största delen a Bandeståndet, för att möjligen blifva af med äfventyrarpa ur alla klasser; men som det icke är sagdt att detta lyckas med uppoffringen af Bondeståndet, så torde försöket blifva lika fruktlöst som vådligt. Med sågane förespeglingar djerfves man likväl trotsa den upplysta minoriteten, under det man gäckas med beäragae fribetsvänner och alltjemnt värfvar anhängare blard den förvillade hopen. De sky icke äfven, de välvillige folkledarna, försöket ett i den vanliga cirkelgånagen mellan anarki och despotism efter allmän förstörelse slutligen återkomma til en lagbunden frihet. Med denna föreställnirg kunna väl några republikaner tillfredsställas; men säkerligen äro dessa de mest bedragne. Också vore det endast spelet af en politisk fribytarerö!e, att påyrka republiken, hvilket en af partists organer, här inom detta rum, af aktning för R. o. Åd:s3 urskillning, benämnt en galenskap, churu han af undseende för sitt parti skyndade att göra denna bekännelse villkorlig. Hvad som mera allmänt torde hafva bidragit att skaffa anhängare till förslaget om R. St:3 förgörande, är den önskan, att derigenom komma till en närmere förening med Norge. Härtill sträfva synbarligen de patrioter, som tro på ändamålsenligheten af ett Konungadömes republikerande, i likhet med Norges iastitutioner; en förvillelsa beklagansvärd och betänklig, emedan den utgår från aktningsbjudande motiver. Denna opinionsfraktion erkänner monpearkien af grundsats eller af böje!se, men gör sig icke redo för, om Norska republikens chef, omstrålad af Korungsliga emblemer, utö:var någon verklig Konugamakt, i saknad af dess attributer, det abrouta veto, med rättighet att appel:era till folket medelst nya Stortbingsval. N :rges statsförfattning, den mest demokratiska som finnes, utgör visst icke något Konungadöme, derunder olket Ean åtnjuta ett säkert skydd mot en på hasarden ankommande Storthingsmejoritet, hvilken genom valsättet lemner inga garantior för kompetansan af dess enväldiga iagstiftningsrätt. Det var en möjlighet att under de omständigheter, som frigjorde Norge, i denna pyskapade stat, uten elementer för en konsti tutionel monarki, införa en statsform, byggd på Franska revolutionens grundsatser; men att i ett land, der monarkiskt fria institutioner, vanor och bruk a ålder funvits i full verksamhet, på en gång underkänna deras tilivarelso, torde kunna anses som ett heigerån, hvilket icke ostraffadt afiöper. E:t värmare unicvelt förhållande till Norge kan således icke på denna väg erpås, utan att Sverga ställer sig utom Europeisk stasrätt och med detsamma äfventyrar Skan. dinaviens sjelfständighet; hvilken våda Norges statsmän säkerligen inse, då från deras sida icke utgår någon önskan om Sverges förgripande på dess egen nationalitet. Till bevekelsegrunderza för det hvilande förslagets antagande räknas en allmän opinion om den rärvarande ståadsrepresentstionen3 oduglighet. D:ss oclyckliga inverkningar på samhället kan icke eller nekas, hvarföre dess förändrade skick högeligen och rättvist påyrkas. Det är likväl ett villkor för denns, som för all statsroform, hvilken i sig sjelf kan anses för ett nödvändigt onmit — ty uti lossandet af sambällsbanden ligger aldrig något godt — att man dervid gör sig väl reda för hvad som icke kan förbättras, utan måste förkastas. Låtom oss derföre tillso kvad som egentligen lägges den Svenska riksdegen till last. Det målte vara dess olämpligt tunga och fruktlösa arbete på 4 särskilda rum; dess uteslutande af betydande medborgareklasser och i vissa fall svårigheten, genom valsättet, att finna dugliga riksdagsmän. Dessa brister äro större än de äro svåra att afbjelpa, allenast man allvarligen vill medlen. Det ensidiga ståndrar betet, men icke den mångsidiga sammansättningen a ORK KE er ar RENEE ERE