Aftonbladet – 5 oktober 1844, sida 1

n VIA NOfPlaRoeg sr 8 5 ; I vid Röda Blursgetom. ANNONSER eme föregående tillfällen, samt stundom med n fremställnivgen, blifvit målad. Jeg ikule lika lilist Llunsa framställa, czom jag varmt den djupa betydeben af dans gru dp: h allmäcna valen hvila. Hviken är Jo, den är, att ett in e band ör samma trekt och äsa en geme:s j g skulle tro att deta fö ini stånd och vilkor, ingalu: da ef styrka och innerlighet, Eller fiot eder, mine herrar, som är likgit hans vegga stod, eter der tans bita sarchbet örflutis, och der han önskar a tätdac? Finnes det rågor, som cj tlr bje:tat, vid alla de mi: . Som fiyga I mötes, vär han hör den dialekt som tl:s i ter, der ban blifvit uppfostrad, eler nå hav någon gång i främmande länder får höra et: ljud, om pminner om hans he:bygd? Det är åtmi stone min ö vertygel.e, ett denna känsla är ojemförig. s arkare, ägd den fom gemensan:heten i yrket u ch or, och jaz påstår således, att, i valet emellan de mr da tvenn2 princizerna, är det da all a va sam Fga den starkaste rotea i tngensoch menni-kors inra, oöränderliga natur. Dessutom utesu dona valgrund alldeles icke föreningsbandet af gem.n-amma yrken, ty tvertom händer det väl oftast. eti just samma Yrke bufvudsakligen bedri:v:s af dem, som hafva amma baninrgsor:. Me churu jag nu bjudit till att mel arstrakta skäl! styrk:, hvarföre jag företrädesvis hyllar cen almenna valprincipen, så medgifver jag litval, att, huru maa ock mi deducera, :å biir det nästan en omöjlighet, att på den rena spekulationers vy komma till nåson absolut bevisning om hyad so. häruti är rättast. Man måste derföre öfvergå till ett noggrant botraktande af de facta, som historien fra er, och ealigt hvad jag deraf örmått uppfatta, isar dt sig såsom ett af vår tid; xerldshistori.ka tecken, att slla de små, skarpt b-giön ade kretsar, hvaraf samhällera fordom utgjort ett a:gregat, allfj at sträfva att småningom försmälta i hvarandra och sammanaflyta til ett stort orzaniskt hot. Dessa bildviogar uppväxte ur det kaos den ansrki, som fasus under medeltiden, såsom en nödvärdighet af den allmänna rättslöcheten, och da hafva gjort gin ritta. De hava värnat den gryende frih ten, de hava uppehållit upplysningens döende lå a, d. hafva skyddat och förädlat srhetet; men det är med institutioner, som med individer och säg!en — de leva sin tid, och dö, när de enligt en högre plan hava uppfyllt sis bestämmelse. Och deruti ligger ingeniiog soi: ; det är samma öde, som ränar oss sjelva, som väniar allt bvad af menniskohasd blivit bildedt, och s m icke tör innebära någontisg förskräckan e ör dea som vet mej sig, att han icke le vat fö Framför allt tror jaz, att man i vårt !and ty kunna stönja denna riktnicg i tidens sto as en. Man har sag, act det är Sveriges Stå och stridt ör vår frihe:, verkat för vårt val, och, in sfvande i fredligt förbund (så om orden töll.) ov trygghet och !ycka för det kommande. Jag bestrider at detta på det bestämdaste. Jag påstär, att när m a så framställer get förflutna, så förvänder man ds: vittnesbörd, ech när maa så t lar on framtiders, så missleder man oss genom vanställandet a7 d t n-rvaraade, Jag påstår, att just ståndsörhållanden ro hos oss roten till den oro, som gå genom tide-, -å väl i dsg, som under sekler af vårt lands hist ria. Just stånden hafva vållat brytningen och ö pn:: svaget, som hotasde vidgar sig med hvarje dog, och som, efter min tanka, icke kan fy!las. med mindre ån att de ej:lfv2, liksom ea Cu:tius i fordna dagar, kasta sig deruti, och dermed åt:rbringa till försoni.g mel sig sjelf det samtäl!e, som de genom sitt split befva söndrat. För att nu öfvergå till ett totalomgöme om sjelfva örslaget. så anser jag det, esiigt hvsd jag förut sökt visa, utgå från en rittg grundprincip, men i tillämpa ningen vara bebätadt med så väsendvisa f.1, att jag icke dertill reed godt sam kan gifva min röst. Förslagets buvudsakliga feaktigh t, som ensam är nog att bestämma mitt votum, består deruti, att det är ensid:gt, och åt en enda :ambhäl!sklas: öfverlåter en makt, som icke är motvägd af någon annan. Och så är menniskonaturea beskaff d, a:t hyarhelst ett övermått af makt fianes nedlagd, som således alltjemt står på gränsen af missbruk, så skal altid örr eller gednare, a ett celler anrat skäl, på ett eller annat tätt, denna grärs biifva överträdd och m:-ktulikomlighetea öfver. å till maktmissbrux. Alla länders och alla tiders hi toria ligger öppen för att bevisa sanningen hä av Men jag hater godtycke, förtryck och våld, och jag hstar allt detta lika tonerligt, huru som helst det än må framträda, vsre sig sam rycker hos en despat, nesligt beroende af gunstingar och favoriter, eller som samvetsö a befallningar hos ett tiomennearåd, som smygande mördar i löndom, eler som dekreter fråa et konvent som öppet och fräckt skickar hvarje missbaglig ståmma att tystas under guillotinen. Af hvad slag och hvad grad maktmissbruket ock mä vara, så är det i alla fall lika farligt, lika odrägligt, ech lika oförenligt med så väl sambilets som individernas väl ärd och bestämmelselse. Ewt fö till möjlighet sl så jant missbruk li, ger i förslaget, och detta är motivet, hvarföre jag voterar mo! da:samma. Det återstår för mig nu den pinsamma nöd vändigheten, att icks med tystvad förbigå det sä t, hvarpå man bär går till väga vid bedömaasdet af detta förslag. Förslaget .må, hafva hvad fel som best; det her tätt att fordra aaständigdet i eranskoingen, Men man har bär. nedlålit siz till uttryck, så låga och så smutsig, att redan en någ.runda käanedom om hvad man är skyldig ett bildadt umgänges fordringar, och sonu mer lagstiftareksl es värdighet, derifrån berde hafra förskonst R. o. Ad. och dess åhörare, och som eeda.t kunna bosvaras med medömkean och tystnad. Andra tala e hafsa vä! undvikit uttryck af denna ar!, men deremöt, förledda af den iver, hvarmed passiooea ytirar sia mening, fällt ord, af så Snädlig, förnärmande och oräitvis nstur mot dem, som tillvägabragt förseget, att maa lika litet bort örvänta att Må dr ARA LR RR