Aftonbladet – 3 oktober 1844, sida 3

öfvertygade Rosa att han mindes den ifrågavarande valsen lika så väl som hon sjelf; men at! han betraktade henne nu, helt olika mot då, det märkte hon ännu icke; hon hörde ej till de epsenkära varelser, hvilka tro sig vinna ett bjerta med sin första blick. Werner blef alltmera nöjd med sin förnyade bekantskap; gerna samtalade han med Rosa eller bennes mor, ty äfven denca vann snart mera intresse för honom, än de öfriga brunnsgästerna; länge tviflade han om tillvaron af en allvarsam böjelse för Rosa, ehuru han harmades betydligt, då någon en dag berättade honom, att Rosa skuile vara förlotvad, och påminte sig då i största hast för att lugna sig, att han ej sett någoa betydelsefull ring på hennes venstra hand; efteråt blef han nästan flat, buru kunde detta på minsta sätt angå honom, inte var han kär i Rosa! Detta hindrade likväl ej andra att säga så, och den gången hade veriden bättre reda på hans känslor, än han hade sjelf. Rosa deremot visste alltför väl att hon föredrog Werner, hon hade aldrig glöret honom, ehuru hon var så godt som barn, då hon sig honom första gången, och då ej kunde förklara hvad det var som kindes så underligt i hennes hjerta; men de fjljande åren och hennes motvilja för alia sina friare gjorde snart nog begriphgt för henne, hvarföre den valsen var hennes käraste tanke, hvarföre Werners bild i hennes minne fördunklade så många andra, hvilka kanske ändå voro både vackrare och älskvärdare än ban. Rosa sladde sig att återse hosom, och ännu mera, då hon såg att han ej med liknöjdhet ansåg henne; hvarföre skulle han annars så gerna söka hennes sillskap, vara hennes följeslagare på promenader och kärrpartier, med. ett ord, nästan uteslutande sysselsätta sig med henne; men Rosa visste pu förträffligt att döja för Werner, att detta gjorde henne glädje, hon var väl alltid vänlig och språk