Aftonbladet – 2 oktober 1844, sida 3

man; 2:0 jordegare eller arrendator, hvilket i Norge är nästan liktydigt med bonde; 3:03 borgare. Eadast den 4:de kategoriep, fastighetsegare i stad eller på lastage-plats, lyder under den allmänna valrätten; och då dertill kommer, att ståndspersoner, de der hvarken höra till embetsmän eller borgare, äro i Norge jemförelsevis mycket få till antalet, så blir Norska represectationen de faclo en art ståadsrepresentatiop, hvad vidkommer sjelfva valrättens grundval, hvilket deremot alls icke inträffade, om enahanda bestämningar överflyttades på Sverge, som har dels Adel, dels en serskild ofrälse ståndspersons-klass, både talrik och ansedd, serdeles på landet, att icke tala om ett Prestestånd, som hat sedan uråldriga tider represeztativa rättigheter., Kan man ej med skäl fråga en författare, som yttrar sig på detta sätt, om han har minsta begrepp om, hvad samfällda val eiler ståndsval vi!ja säga? Hvem i all verlden har någonsin nekat, vare sig embetsmän, eller jorde;a:e, eller borgare, eler prester, att deltaga i valrätten efter aen samfälda valprincipen? Men skilnaden emellan ståndsval och samfällda val består deri, att de i förra fallet välja blott hvar och en inom sin ktacg och representanter för sia klas:, men i det sednare, tillsammans med de öTiga klasserna inom vissa distrikter. Och när nu det sedaare oivilvelaktigt sker i Norge, hvad är det då förf.ttaren pratar om? Det är verkligen en skam, att vilja sätta sig ned och docera för andra, då man antingen är så grot okunnig att man ej: förstår nyssnämnde skilnad, hvilket Llikvil bär ej verit fallet, eller också med flit söker att bedraga och vilseföra den mindre kunaige lissrens omdöme med att resonera uppåt väggarna. Men fortfarom. Den parlamentariska traditönec,, säger han, ir kfligast bos Adeln och Presterskapet, hvilka under tidernas lopp mest 0oa!brutet hat inflytande wid riksdagarna, och tillika, förmedelst sin hela camhällsställaing, varit och äro företrädesvis i tilfille att egna sig åt de offentliga ärenden, som vid riksmötena ,ehandlas,. Huru mycket no seps eller sqvabbel ligzer ej häri — man t.A8e nistan tro sig hafva att göra med proifess uterdabil Hvad är det väl i prestens samhållsstälining, såsora religionslörare och själasörjare, som sätter honom, framför andra, i förbindelse med nde offentiica ärenden, hvilka afbandlas vid riksdagarnan? Är icke bans kall svarare riktadt ifrån det veildsliga? Och sedan, utaf 3000 prester komma 30 (när biskopparne afräknas) hvart femte ir till riksdagarna. Hvilken datbiuten, beröring med riksdagsärenderna ger detta åt presterskapet i allmänhet? Hvad åter adeln, penligen den egentliga, jordegande adela viikommer, så bevisas dess 0afbrutna beröring, bäst af det intresse, hvarmed den infinner sig och blifver qvsr vid riksdazarae, såsom t.ex under den sista, då man en lång tid icke kunde räkna mer än 20 adelsmän på riddarhuset, bvilka ej tillhörde hofvet, militären eller den civila tjeasteklassen? Och bafva icke då jordbrukaren och borgaren, eller de icke lörtagande klasserna, en mycket närmare och mera oafb:uten be:öring med de frå or, som afhandlag vid riksdsgarna, då de lefva i och af näringarne, samt betala mest till statsbestyret? M:n för öfrigt, om man också skulle för ett ögonblick få in på denna författarens sats, hvad bevisar det väl för hans påstående, att sadeln och presterskapet behöfva eller -böra representeras ståndavis? Jo,, säger han, Adelsmannen är mer än andra uppfordrad, alt antingen omedelbart såsom embetsman inträda i statens vär, eller, till följl af yttre egodelar oberoende, såsom enskild vända sin hig åt offentliga angelägenheter,. Mea är då icke förhållandet alldeles detsamma för andra embetsmän, som för adelsmänner, om desse äro embetsmän, eller för andra förmögna personer, som för en förmögen adelsman? och hvar vill förf. sedan göra af den fattige adelsmannen, som måste, likasom andra obemedlade, lefva i ea underordnad och beroende ställning? Hur man vänder vår författare, så står det ändock svagt till med honom. Hade han velat gå till väga åtminstone med någon konseqvens, så hade han till följd af sina egna premisser skolat yrka, att embetsmännen borde utgöra ett serski:dt stånd; deri hade åtminstone legat någon logisk mening, eller också borde han helt simpelt stadna vil det verkliga argumentet af status quo, att emedan Adeln och Presteståndet nu en gång fått den andel de bafva i representationen, böra de ej heller gifva med sig för några skäl i verlden: det vore åtminstone rent spel. Att detta sedcare är meningen, synes också af en strax efteråt följande strof: Dessutom är det väl ingen hemlighet, nätt det är just för att utestänga Adelns och Prepsterskapets inflytande, som de för vårt land så naturliga samfällda va!en sko!a tillkonstlacp. Här debiterar författaren åter med god min tvenne osanningar. Först och främst kan det nemligen icke vara meningen att u:eslänga hvarken adel eller presterskap, när de fortfarande öga rätt både alt deltaga i representantvalen och att kunna representera, utan meningea är endast att de icke skola äga för mycken öfv:rvigt, endast derföre att de äro adelsmän eiler prester; och för det andra iro de samfällda valen ingalunda tillkonstlade, tan tvertom vida enklare, enär de blefve lika öfver hela landet; hvaremot ståndsvalen, som ske vart och ett efter sina serskilda reglor och ins om serskilda kategorier, äro vida konstigare och oh många ställen rätt krångliga och inkonseI venta. s Följom nu författaren vidare på hans historiska fversigt. E