Aftonbladet – 2 oktober 1844, sida 3

Jula UTC adlLlL UVI ULVIRHAl AVI L111 VII YvVIRIN -lemancipation. Man bäfvar för eller ler åt de i tanken, att qvinnan skulle vara oberoende af man nen i detta afseende; och man besinnar först ock främst icke, att lagen förutsatt de erforderliga e genskaperna dertill hos en sexton års enka, unde -Idet han vägrat dem åt en dubbelt äldre ogif -Iqvinna, och sedan att man icke äger af erfaren Iheten göra sig någon theori, så länge man stäng möjligheten för all erarenhet i det ämne, hvaron tvistas. Det första att bekämpa är den föreställninger )— icke minst hos qvinnan sjelf —, att hon ickt Ikan göra sig skicklig att undvara förmynderska pet, och det andra den föreställningen, att bor I kan undvara förmynderskapet, utan att bafva för lrärfvat denna skicklighet. Båda dessa föreställ ningar utgöra tillsamman det stora hindret för er emancipation, hvarom den hånande hopen gjor sig så befångda begrepp. Dem orenom äro allting orent; och hörer man på en hop bjertelösa pladdrare, så skul!e man tro, att frågan om en qvinlig emsneipation icke är något annat än frågar om qvinnans frigörande från sedlighetens och sedernas band. Den grinenda hopen — hvilket ingaluada är den i samhilisställning ägstean — har vanligen den taktiken att fatta tag i ett ord och så vända och smutsa cet, till dess de klenmodige :cke vidare våga tänka på någon sak, som med det ordet möjligen kan betecknas. Så skedde, såsom hvar men ända till vämjelse sett, med ordet personlighetsprincip,: det sölades under ett ideligt vältrande tillsamman med grin om dackstuguzittaren, elektoral-pigor, 0. d., till dess de mindre vetande begynt associera ordet med träskor och okunnighet om bruket af knif och gaffel Likaså bar x,qvinnans emancipationn, som möjligen kan vara en mmåre väl vald benämning på en stor och vigtig sak, för hvilken de ädlaste tänkare nitäskat, blifvit vrängd och misstydd, så alt månget rent sinnne bäfver derför, såsom för en uppmaning till qvinnan att stryka på gatorna. Det kan på det sättet lyckas, hoppas kanske en och annan, att qväfva hvarje tanke på förbättrin i qvinnans ställning till samhället och lagen och i hennes uppfostran. Uppmärksamheten på detta ämne har blifvit väckt af Hr ÅA. Lagergrens motion på Riddarhuset, om en normealskola för fruntimmersbildningen. Denna motion innehåller ganska tänkvärda sanningar om ett ämne, som ofta varit föremål för offentlig diskussion, men nistan hka ofta ör missförstånd. Ganska riktigt teknas i motionen den manien alt i hast och nästan med våld proppa flickhulvudet med en stor mängd kuaskaper, och det allt på en gång, så att något verkligt digererande af kunskaper icke kan komma i fråga. Man komme ibåz, att en sorts besynnerlig opinion har uppstått, att qvinnans uppfostran,, eller hvad man hedrar med det namnet, skall vara fullbordad vid 46 eller 47 års ålder. Vid 8 till 40 år sättes det arma bernet till lärsnde af tre eller yra språk, historia och geografi och arithmetik och, med ett ord, alla möjliga konster och vetenskaper, som ingå i den humsnistiska bildningen; och alit skall drifvas på en gång och under ett förfärligt jägtande från morgon till qväll, så att det underliga är icke, om ingenting verkligt läres, utan om icke sinnesförvirring blir resultatet af hela tillställningen. Detta jägtande fort år i sju, åtta till nie år, och så anses allt med ens och alldeles tvärt ulländad!; ty man bar påhittat den egenheten med qvinzen, att hon icke måste, såsom mannen, anse bela sitt lif för en lärotid, utan betrakta sig vid en viss period fullfärd och berättigad att lika hastigt glömma, hvad hon lärt. Också raåste man tillstå, att de fleste ärligt uppfyla denna bestämmelse. Och hvem kan förtärka dem det? Mannen besitter åtminstone icke förmåga att behålla, hvad han så lärt. Hvem minnes icke från sina akademiska examenstider, huru han, för de s. k. betygens, skull, företogit åtskilligt, t. ex. att lära sig nödtorftelizer läsa innen och tyda några bitar arabiska och syriska? Men huru många bafva, efter ett par års förlopp, qvar enxs minnet af bokstäfvernas form i de språken? Så bedrifves verkligen qvinnaans uppfostran i de flesta fal!, åtminstone den s. k. pbrillante, i de moderna pensionerna. Och det är icke nog. alt kunskaperne i språk och vetenskaper skola jagas in i flickhufvudet på en så kort tid, att mannen aldrig förmår med den hastighet lära sig något; en annan, nästan värre artikel är konster och exercilicr, besynnerligen musik och teckning, hvilka anses såsom alldeles oundgärgliza konster, ehvad naturen är mot eller med. Äfven detta allt glömmes vanligtvis snart, så vida icke ett artisteri ex professo kommer i fråga, hvilket åter afligsnar qvinvan ogement från hennes verkliga bestämmelse och förbittrar hennes lif. De:sa fall äro lyckligtvis sällsynta. Blind de ssker, hvaruti qvinnan behöfver en mancipation, är sälunda det bedröfliga ödet att icke få, såsom mannen, bildas allvarligt och grund ligt och för lifvets bebo, genom en uppfostran, som tliåter kunskapsimnenas digererande, utan vara dömd att dresseras under en förskräcklig brådska och förvirring. K— ÅTER OM NÅGRA LÄSNINGAR BAKFRAM I HISTORIEN. Det är en gammal fint i den politiska debatten, och hvilken i synnerhet begagnas af den sig såkallande historiska skolan, att söka bekräfta skefva satser och tbeorier med bistoriska osannin