Aftonbladet – 1 oktober 1844, sida 2

besvärjas upp såsom gerom en trollformel, och hvilka allvarsamma ord i hans öra, midt ibland detta stoj, denna prakt, hvarmed flirden nu firar ie storas minne! Naturligtvis tillkommer hyllningen den lefvande; men hvem kan sfhilla sig från att dermed förena äfven en tanke på dem, som redan i sekler vandrat i skuggornas rike, och derifrån kanske med gudarnas löje se ned på dessa förgyllda -och moderna dårskaper, sor: tillhöra vår tid. Men som jag nu en gårg kommit mel om dessa upplåg, så är ej värdt att fi!osofera, uan jig taser med dristighet den första plats som fine edig, och derifrån vill jag både se och höra hvad som tilldrager sig i grannskapet. Af en änrv sedan unga dagar ihängande kärlek för Martis söer, faller mitt öga först på dessa begge usge öjtnanter, som med lergnettea för örat mönstra illa damerna, sorgfälligare än en trädgårdsmästare sina prålande b!omsterparterrer. En förbennad! söt flckal, säger löjtnant von Fiygten t:li Werner Daiborg; och med tillbjelp af både lorgnett och slasögon betraktar ban en ung flicka, som säker! nu gör sin första debut, ty hon tyckes vara bara barnet och rodnar i hvar handvändning. Dalborg vill icke gerna fiana någon vacker mer än L:ebe han tater om huru mycket Jjusen och afstånde kunna förhöja utseendet; (få närmare ditt ideal, säger hen, jag slår vad att hon är en helt vanlig landtflicka; hon ser alldeles för sipp och sedig ut att vara bemma i vår goda stad. Ja, mir själ, sköll jag icke hjuda upp henne, den söturgen! Lyckligtvis har jag ett par dansar lediga svarade von Fiygten; jag bör väl hafva någe nöje för min tia banko; jag skulle bestämdt årga den utgiften, om jag ej såg buru förb. vä ala våra tior taga sig ut bär i afton; de hafv: åstadkommit föruiderliga ting; hvilken prakt oci glans, bvilken stjernekrans, hvilket väsen för er dens! — Tig, för guds skull, med dina eviga rim du obje!p!ige rimsnidare, bad Dalborg; ser du. e att talaren är redo att orda om större ting; v rå ej försumma att taga ett glas. Och nu bålles tal, dagen till ära; långt och vidlyftigt ordas om bålstora förtjenster, och der oändligaste kör!ek och tacksamhet; men några