Aftonbladet – 1 oktober 1844, sida 2

hela sin förmåga för att göra sig så intressant som möjligt för den femtonåriga pensio; ären. Rosa Vinter är också en bra söt flicka, och !ofvar att en dag blifva en fullkomlig skönhet; fn till kontrast i det namnet, täoker löjtnanter, och betraktar henne ännu mera uppmörksamt, för att utforska om kropp och själ kostrastera lika mycket —; men nej, det är omöjligt ; detta vackra ansigte afspeglar säkert en lika skön sjil, och i det fallet vore denna flicka verkligen en scqvisition för en fattig löjtnant. Sartalet blir I fligt, Rosa är främmande och gör sin kavaljer många frågor; hon tycker sig hafva rätt dertill, då han gör sig så bekant och hemmastadd, som om de vore gamla vänzer. Hvem är den vackra madonnalika flickan, som dansar der midt emot oss, kon med den slita bvita klädningen och de svarta lockarnel :opar Roa, med glad öfverrastning i röster, uten minsta feckea till aund öfver en ennaps skönhet. Det är en judefl cka, en mamsell Nathanson, stadens vackraste fl eka; den der som dansar med henne är en resande jude, som jag tror sjeliva Jerusalems skomakare, tv ban säges bafva varit vida omkring i verlden; å se om ben ej till slut reser bort med den sköna Liebe. — Hvad är Jerusalems skomakare för en? frågade Rose. Ja Gud vet,, fick bon till svar; löjtnaaea hade helt oförmodadt trasslat in sig der ban ej fana någon ledtråd; förmodligen en ekomatksre från Jerusalemp, tillade bin upptysande. Ja, så mycket visste jz med, tänkte Rosa; men ru blef frågan hvem det var som stod til hälften gömd af de långa gardinerna, hvilkas starka fårg öfvergöt den blieke ynglingens kind med ett öfverjordisht skimmer, meden det mörka ögat följde alla Liches röre!ser. Ahb, det är en kamrat, en löjtnant D.!borg, en förbonnadt bra pojke annars, men nu är han så förhzxadt kär i den der judinnar, att hen hvarken hör eller ser. Jag för min del, vet att bättre använda mina ögonn, sade han, under det han starkt fixerade sin unga pranne; det ver ea lycka att mamsell Rosa kom upp på balen i afton; men Se, derom hade jag ejort mig underrättad på förband. Hon sig tviflande på honom: än om jig nu ej kommit? Jag då bade jag öndå vetat hv.d som möjligen