Aftonbladet – 28 september 1844, sida 2

pande sedlar (hvilket missförhållande man vid sista riksdag icke synnerligen fruktade), och den fara, hvaruti banken befinner sig, om en större påkännirg skulle inträffa, äfvensom på den oerhbördt stora förminskningen uti landets cirkulerande sedelstock och deraf följande strypning. Att på en gång kunna öka både silfver-fonden och de utelöpande sedlarne, synes mig vara det svåra problem, hvars lösning nu kommer först i fråga; och jag håller före att allt annat borde åsidosättas, för avt skyndsamt uppgöra förslager loch genast vidtaga tjenliga åtgärder i detta afseende. Sådant har förekommit mig vida angelägpare än både räkenskapers reviderande och ry mynt-enhet och decimal-system och inspekticnsresor, och — vare det sagct utan förnärmande — allt hvad Utskottets åtta redan afgjorda betänkanden innehålla; — Frågorna om verkliga orsakerna till den närvarande bekymmersamma ställnipgen — om fondsystem och statsobligationer till myntrepresentativer — om afskiljandet ef all lånerörelse från vexelbanken — om filialdiskonters inrättning i stället för privatbanker m. m. m. m. äro visserligen alla vigtiga, men i andra rummet. Ty då de fordra en långre tid för att kunna utredas, synes det mig icke vara välbetänkt, att under öfverläggningen derom låter en tidpunkt förbigå, som kanske icke snart återkommer så gynnande för åstadkommandet af? den hjelp, som just nu är af nöden. Att säga det krisis är snart öfverstånden, och att man måste låta olägenheten bota sig sjelf, är väl en beqväm utväg att ru komma ifrån saken. Biskop Agardhs mörka tafla tyckes dock bevisa, att närvarande förhållande icke är någon hastigt öfvergående krisis, utan ett under längre tid fortgående tillbakaskridande uti nästan allt hvad som utgör ett samhäl es välstånd. Och vore det än en krisis, hvem kan förutsäga huru saart eller huru ofta en sådan skall äterkomma? Att utan vidare omtanka eller åtgärder låta bankens silfverförråd uttagas och genom dess export utjemna vår undervigt i handel, under bopp att öfvervigt snart skall infinna sig, och med detsamma silfret återkomma, vore visst det aldra lättaste. Men härvid möta dock åtskilliga betänkligheter. Den tidtals inträffande underbalansen i Sveriges utrikes hanrdel, som förr märktes uti kursnoteringen — den rörliga tungan på bandelsvågen —, uttvingar ru silfret utur banken och låter eftertryckiigare känna sin till varo uti en peoningeförmirskning, som man förr icke så snart varseblef. Dernäst är det icke alldeles säkert under en fortfarande lystnad efter hvad utländsk! är, att Tre (3) millioner specier, ty större är icke förrådet, skola räcka till att så länge betäcka skillnaden emellan import och export, till dess penninge. bristen tvingar till minskning i förbrukningen ock derigenom stä jar införseln af främmande varor. Oct om Under tiden landet hemsökes af missvext, som gör införsel af utländsk spannmål för några millioner Rir oundviklig, huru skall det då gå med bankens förmåga att både inlösa sina sedlar med silfver och :ti!lika uppfylla landets bebof af rörelsemedet? Står då icke en ny riksbankrutt för dörren, så vida vår ex port ej kan uppdrifvas vida högre än dena nu är? — Vidare skall alltid under rmissgynnarde handelskonjurkturer, likasom nu skett under de sednaste åren, sedlarne inströmma i banken och der tills videre qvarblifva, hvarigenom bytesmediet — sedelmynt — blir i en hast förminskadt, priserna mnedtryckas lika hastigt, rörelsen hämmas, och millioner menniskor, som hafva liten eller icgen del i den utländska varuförbruknicgen, få lida för de stora konsumenternas och importörernas skull. Väl bar jog hört omtalas, att sedan nöden, den hårdhändte tustomästaren, har minskat både förbrukning och införsel af utländska varor, så skall, för den ötverskjutande exporten, silfver på naturlig väg åter ingå och förstärka banken. Att så kan ske, nekas icke; men att alltid så skall ske, synes mig icke så alldeles afgjordt. Öfverskottet kan lika lätt användas till att åter öka införseln från utrikes ort af helt andra varor än silfver-plansar och specieriksdalsar, och då få de tommå bankohvel:ven förgäfves vänta på sina bortförda innevånares återkomst. Derföre synes det mig vera rådligast att föra dem tillbaka på en väg, som är mindre osäker Kn det vill säga: att under gynnsam kurs köpa vextar och derföre indraga silfver —; och sedan ställa så till, att do icke allt för snert re:a sin väg igen — det vill säga: att så understödja den inhemska industrien, att cess alster förökas och. förbättras — att på allt sält lätta och befrämja exporten af våra produkter — samt inskränka och stäfja både förbrukningen och införseln af de utländska varor, som kunna umbäras. Hvad som för det värvarande mest öfverklagas, är imedlertid att sedelstocken är förliten i förhållande till rörelsen, och att den alltså måste förökes ; men sådant kan ej ske utan den största våda, få framt ej silfverfonden förstärkes. Och silfver fås icke, utan att antingen köpa eller låna det; ty kreditiv är väl icke i grunden annat än lån. Det sillverköp som blifa