Aftonbladet – 27 september 1844, sida 3

läggare, He W. F. Dalman, som vanligen tilltalas med öknamnet Notenius. Det är redan i åratal bekant, hurusom de mest uppbyggliga betraktelser i Minerva och Biet blifvit hållva öfver Notenii gullbyxor, för att påpeka Gud vet hvad, förmodligen någon löjlig fåfänga hos Hr Dalman. Verkliga förhållandet är, såsom vi tro oss temligen tillförlitligt känna, att Hr Dalman aldrig nyttjar galonerade byxor, oaktadt visserligen ingenting varit att säga om så skett, enär sådana plag; vanligen bäras till kansliuniformenr. Nu på en tid åter har man hittat på något helt sannat. Notenii topaser, pknorrarp, kurrilikuxaren m. Mm. äo saker, som nu dagligen figurera i den ädla bipolemiken; man insinuerar derigenom ej otydligt, såsom om Hr Dalman vore en af deargaste källarkucder, att icke säga en fyllaund, och flera gånger bar det rent ut varit sagdt, att ham gått i sus och dus, då han skrifvit den eller den artikeln. Nu kunna hundrade af Hr Dalmans dekanta deremot intyga, att han är en-af de erdentligaste och: måttligaste personer som fianas, i sina dagliga vanor. Om han någongång vid en middag eller afton, i sällskap med några vänner, tagit ett glas vin eller punsch, en sak, som hela verlden utan anmärkning tillåter sig, och då sådant visserligen aidrig skett till någon öfverdriit; så vittnar det i sanning om det ädla i en tidningspolemk, som påstår sig hafva de bildade på sin sida, att begagna lögnen till vapen äfven i detta bänseende, för att kunna nedsitta den enskilda personligheten. Imeölertid fortsättas dessa insinuationer utan återvändo; ty de hederliga herrarne komma utan tvivel ihåg Don Basils vitsord om, hvad förtalet bjelper.