Aftonbladet – 25 september 1844, sida 3

re än hvad det kostar; ty det plögar åfgå oss. Jag bar verkligen gjort mig stor möda med att låta bli att tänka; ty när mansöndå intet gagn gör dermed, vore det klokastratt ej besvära sig, men jag har ändå ej kunnat det, och af den orsaken hafva rågra ideer fallit mig in, som jag nu vill omtala. Ea sak, söm väckt min uppmärksamhet, är att man ej är i stånd att komma från den iden, att valen till en folkförsamling böra grundas på begreppen om särskilda intressen. Dot är nemligen för oss orepresenterade temligen klart att denna utgångspunkt är något befängd, då den kommer till utförandet; ty: de intressen vi ega i dag, ez2 vi ej i morgon, och ett intresse, som det ena året gör sig gällande i anseende. till sin vigt, kad elt annat vara rent af utplånadt af ett nytt. Det är ju på detta begrepp vår gamla ståndsindelning är fotad, och sjelfva de män, som nyligen räddat Sveriges frihet och lycka,, måste väl ändå erkänna, att sjelfva det sätt man måst använda för att :ädda -fäderneslandet,, bevisar att ståndsindelningen icke duger. Om vi måste förutsätta att representanterne från t. ex. Noriköping äro på riksmötet för att bevaka fabriksintresset, liksom de från Götbeborg bandelas, och hela bondeståndet åkerbrukets, presterne intelligensens och så vidare, så måste vi med lika skäl påstå riksdagsmannen från Södertelge borde bevaka de små och den från Arboga de sudna kringlornas intresse; emedan Telge och Arboga äro kända för ett intresse i kringlefabrikationen, cch då dessa bes;ge städer fabricera samma fabrikat i olika formater, borde enligt all logik deras riksdagsmän ligga i lufven på hvarandra i och för sne komittenters intresse; ty skulle man förutsätta något dylikt, så blefve väl det vissa resultatet någonting ditåt. Om våra lagstiftare således gå ut ifrån den principen, så få de en oändlig mängd af intressen att representera; t. ex. privatbanksintresset, som tar opp sig med hvarje dag, och ett ångbåtsintresse; men om detta sednare skulle upptagas, måste man också lemna ett tomrum i representationen, så att jernvägsintresset, en gång när vi fått en jernväg, skall kunna vederbörligen motväga ångbåtsintresset, och kanske den försigtigheten ej vore tillfyllest utan om en hundrade år man fick ett luftballongsintresse, som då skulle åter göra en reform nödvändig. Det ser således något vanskligt ut att inpsssa alla intressen i representationen, och inrätta vallagen så, att de alla komma i jemnvigt; det är lika vanskligt som att sy ett par stöflor utan målt — man kan vara säker att de klämma eller skafva, buru man ön bär sig åt. Saken är mycket enkel och behöfver ej länge funderas på om man behagar begrip:: att ett mäktigt intresse alltid är i stånd att skaffa sig gehör, i samma mån som det är mäktigt och vigtigt; förmår ett intresse icke att göra sin stämma gällande, så är det ju klart att det är ett svagt intresse, som omfattas blott af några få i motsatts mot hela folket, och då lär det i alla fall ej komma myeket med i intresseräkningen. Låt intressena reda sig sjelfva och var säker att! de nog tsga sig fram, vår bjelp förutan, förutsatt att de äro nödvändiga. En annan sak som väckt min uppmärksamhet : äro valdistrikterna. Vi antaga nemligen allmänna : val eller klassval, saken behöfver tänkas på lik väl. ; Då man stiftar en vallag, är det wisst beqvämast att taga en karta öfver Sverige framför sigli och dertill Forsells statistik och sålunda inrätta )i valdistrikterna efter val och folkmängd med skylt digt afseende naturligtvis, om man i det eller dets distriktet väfver mera kläden eller bakar flaralc 1 g Y U kringlor än i de andra. Men om man utan helali denna lärda apparat blott gör den enkla frågan: buru tillgår ett val, och hvarpå grundar sig fo!kets förtroende till en viss person? så fisner man v ljusligen, att det ej är nog att låta ett visst nummertal af folket eller bebyggarena inom en viss areal välja. Man tycker att det är temligen tydligt, att man ej kan vålja någon annan till elektor eller rikslagsman, än den hvars egenskaper man känner; ty i annat fall vore det ju fullkomligt lika ora att slå tärning. Vi ha i vår gamla repre;entation lysande exempel på saken, t. ex. om Umeå och Engelho!m slå sig tillsammans om en iksdagsman med Åmål, det vill säga att två hela väljande städer kunna lemna sin röst åt en person, hvars namn varit de väljande okändt allt inll valdagen, ett bevis på en lojbet i allmänna rågor, farligare än hvilken förvillelse som helst. Det är ej nog att en folkförsamling är en klunga f allehanda folk, utan en folkförsamling, som kall representera folket, måste utgå från folket ch bestå af personer, som blifvit valda med ful! ännedom ef deras egenskaper, och med fullt först roende till deras redbarhet. Li Men när man uppgör valdistrikter, böra dessa j göras vidsträcktare än att man kan förutsättaJ, tt de völjande könna den de välja. fö Om vi vidare betärka saken, så finna vi alttar alen måste ha sin grund i nåcontiog annat än sSu lknummern; ty de måste ytterst grunda sig pån! örtroende, och fört:oendet hvilar åter på känedom. d Det är ju.t derföre kommunal-inrätteisgen är å vigtig, att den är det representativa slatssk:c. lir ets folkskola; ty då hela landet är indeladt ih omrmuner, är det klart att hvarj: kommun för!ä ig inom sig uppsöker de dugligaste, redligaste) ch upplystaste män att sköta sina inre angelsanhatenr Anl sa FALLA SF Ju ss e Lf l h b I r I Ej Tr k n s n FH