Aftonbladet – 24 september 1844, sida 3

nu af fru von Stein, alt, så snart Annas tillstånd det medgaf, återvända till Brusenthal och att, genom baron Renzow, låta säga den ovärdige, att han sjelf brutit förbindelsen med Anna. — Det träffir likväl den olycklige mycket på en gång, sade den fromma geheimerådinnan; är det icke ännu någon möjlighet att han kunde vara oskyldig? Baron Renzow kom, och hörde, med uppbrusande vrede, hvad som tilldragit sig. Treilhacs bref, som han hastigt besåg, upplyste allt. Jag viste väl något förut, sale han, men att hans lästsinnighet, eller något ännu sämre, skulle gå så lånat, att kunna bedraga och förstöra denna oskyidiga ängel, det hade jag aldrig trott. Fy tusan! förlåt min häftighet; men den onde kan här vara lugn. Jag går att förehål!a konom hans nedrigbet. Han blir i dessa dagar myndig, sedan må han göra och låta hvad ban vill, jag skiljer mig för alltid ifrån honom. Jag kommer åter; trösta det arma barnet och säg henne, att hon ingenting förlorat på den uslingen, — Han gick och, utan att bezära tillåtelse, tog han alla brefven med sig Hans dundrande steg hördes i trappan. Julian for högt upp af fasa, då morbroderns vrede som en störtskur föll öfver honom. Han trodde knappt sina ögon, då denne förevisade honom brefven; det var onekligen hans stil, dock hade han aldrig skrivit dem, och endast kupnat det i omedvetet vansinne. Att få framföra ett ord var ej möjligt, förr än den förgrymmade tystnat; men då denne slutligen förkunnade honom, att Anna, genom sin mor, upphält förlofningen, fattade honom den gränslösaste förtviflan, — han blef mållös. Morbrodern, som deruti endast såg en bekräftelse på det ondu samvetet, ville gå och föraktligt öfvergifva honom; men då bemannade Julian sig och ropade: — Ohörd dömer man mig! Så svag var då den kärlek, det förtroende, hvarpå jag trott min