Aftonbladet – 24 september 1844, sida 2

tröst, gått att söka von Lodenr, men icke träffat bosom hemma och derefter infunnit sig på besöket i Hotel de Londres. Hen förteg bär, som sag2t, allt hvad som kunnat oroa Anna; i stället uppmuntrade han henne och gaf den bösta tröst. Sedan talade han vid hennes mor, till hvilken under tiden en och annan blick smugit sig, om förra förbållenden. Hon erinrade honom om mycket, hvilket han vil icke förgätit, men som det fågnade honom :å bjertligt att genom herne blifva påmind. Och inom sig tillstod h.n, att fiu von Stein nu var bka utmökt för sin bildning, citt förstånd, som för sitt utseende. Aderton år hade utvecklat, hvad söm vid sexton äcnu lig i linda, och, intsgen då i henres oskuld och ungdomiga behag, stod bon honom närmare nu i alla afseenden. Så hade hars system af qvinnobat fallit, genom återblicken på det sköna törfutnas baran var nu bruten, och eburu fremmande — ja, fi endtlig, tsukan på giffermål var för honom, hvilkon, likt ett kämskott, träffade h:ns egoistiska örskansningar, så återkom den hkkväl så ofta med förökad kraft, att den fastnade i hans själ, — tarkan på en sktenskaplig förbinde!se. Då baronen ver gången, kusde Anna ej afhålla sig ifrån att skämta med sin mor öfver ungdomsvännen, som påtacligen en gång gjort henne sin tu. Fiu von Stein svarade, leende, att hon då cke märkt det och att det måtte skett i2l: hemlighet. Anna blef orolig, så ofta tankan återföl på den älskade. Hennes vistande i residenset, hvsraf kon förväntat sig så mycken glädje tillsamman med Julian, var nu så förfeledt och bedröfligt. — Ser du, Ciera, sade hop, stt jag hade rätt, då jeg var så tröstlös öfver Jwians resa. Fans olycsa anade mig. — Icke hans, utan vår resa, bar ådragit honom den, svarade Clara. Min obetänksamhet har förtjent det och ännu mer. Hela vår resa hit har ifrån början icke medfört någon välsignelse. Hon sade detta, öfverväldigad af sina känslor, och ångrade det genast då hon såg, alt Anna b!ef deraf upprörd; men fick ej tid att godtgöra det, ty det klappade på dörren och doktor Helfenbrecht inträdde. Han syntes icke märka de