Aftonbladet – 20 september 1844, sida 3

kande, hon måste ut. Ea småsak, som fattade i bennes toilett för aftonen, då bon med de 2ndre skulle besöka teatern, gaf henne förevändning att gå ut, med hyrlakejen, som skulle visa henne till bandelsboden. Drömmande gick hon igenom de lifliga gatorna, då bon hörde sitt namn uttalas Det var doktor Helfesbrecht. Hvilken lycka utropade ban liflist. Frösen Clara bär? och allena. Får jag bjuda min arm? — Hon tackade, men visade på lakejen, som nära följde henne. Helenbrecht afstod likväl icke ifån att gå vid hennes sida, och så besvärligt än detta var, såg bon dock inzen möjlichet att aflägsna honom. Med icke dold ovilja åhörde hon hans ordsvall, frågade ofta lakejen, om det ännu vore långt till boden? och blet glad då hon kom dit, i förhoppning, att den besväriige der skulle lemna henne; men hon bedrog sig. Doktora följde med ini boden, hjelpte att mönstra de fratolagde varorna, och då Clara hastigt afslutade bandeln, lagade ban sig till att göra henne sälskap på återväzgen. Höfligt bad bon honom nu att icke vidare besvära sig, då hon bade en säker ledsa are; men han lät sig icke afvisa, och Cara hade ett bestämdt affårdande på tungan, såsom det sista medlet, de hon blef varse gre:ve Julian, som förurdrad stod (ramör benne. — Jag går till botel:et, fröken Clara, sade han. Hon mottog genast gretvens erbjudsa erm, och seden hon sagt farväl, lemnade hon Helenbrecht, som harmfull såg efter de bortgåeane, Clera, som i första ögonblicket förgätit sitt förhållande tip srefven, tal:de gl;d som förr med honom; men hastigt föll tankan derpå som en skräckbi!d i bennes själ: hon blef stum, och hennes arm darraie i hans. Afven Julian intogs af lika känsla, hav sökte försäfves antaga en obesvärad tona och förlömande sin förlägenbet, gick han tyst vid hennes sida. Af en blick, som han ovrivilligt kom att kasta på den förvirrade Clar3, trodde han sis finna en sorglig bekr f else på hvad som blifvit honom medde!adt. Så framkommo de till hoteltet, der kammarjungfrun, som mötte dem i fru von Steins rum, tillkännagaf att fruntimmerna höllo på att kläda sig. Julian ville under tiden vänta i gästrummet; men innan han skildes från Clara,